Ont i magen av ensamma Mona

Identitetskris och brist på visioner. Två orsaker till socialdemokraternas tudelade ställning i opinionen i ett läge när man, med 18 månader kvar, med stor kraft borde ha kunnat avgöra striden om makten.

Mona Sahlin har misslyckats med att bära fram socialdemokratrnas nya och helt nödvändiga visioner, de som saknades redan i valet 2006. Ambitionerna finns där säkert men det synliga resultaten lyser med sin frånvaro.

Luciano Astudillo uttryckte exakt det som saken gäller i en Twitter-blänkare igår:

>>dags för (s) att
ta ledningen! Strunta i vad högern gör eller inte gör. Vad skulle vi
vilja göra? Vad skulle du vilja att (s) gjorde?<<

Det är kanske personer med denna insikt som Mona Sahlin ska omge sig med istället för trötta Pär Nudrar och Bosse Ringholmare på väg ut ifrån maktens mitt.

Karin Olsson på Expressen är inne på diskussionen om det förvirrade intryck som Mona Sahlin har lyckats ge det senaste halvåret, i samarbetsturerna med mp+v och oklara besked om statens agerande i Saab/Volvokrisen, och kommer fram till slutsatsen att det handlar brist på idéer och kanske även brist på tydligt stöd vid sidan om Mona.

S-vänner till Karin Olsson säger sig få ont i magen vid tanken på att lägga sin röst på Sahlin.

Tänker man efter så är det en dramatisk förändring om man tittar på vilka personer som backar upp Mona Sahlins partiledarskap i jämförelse med hur Göran Persson, i all sin egoism, ändå lyckades bygga upp en bild av betydligt starkare personer vid sidan eller strax bakom honom.

Om jag inte är helt fel ute så var Monas ambition när hon tillträdde att jobbet som partiledare inte var en show enbart för henne utan att det var ett lagarbete. Trots detta är det sällan man har sett en mer ensam partiledare än det vi just nu ser av Mona Sahlin.

Uppdatering:

Att inte lyckas omge sig med rätt personer och ett bra stöd är även det ett tydligt tecken på dåligt ledarskap.

Reblog this post [with Zemanta]