I morgon blir Marcus Birro pappa

Efter många sorgliga ögonblick de senaste åren ska Marcus Birro och hans Jonna Vanhatalo i morgon äntligen få bli föräldrar och få bli det på riktigt allvar med ett barn att ta med sig hem och uppfostra till en riktig norrköpingsbo.

Han har varit pappa i flera år men det har han varit till två förlorade barn, tidigt i graviditeten, och de har blivit  en kamp för dom att få bära ett levande barn i sina armar. Nu ska de få leva ett riktigt föräldraliv.

Det sker genom ett planerat kejsarsnitt och det är många av oss, som följt deras bloggande, läst Marcus bok Svarta vykort och rent allmänt önskar dom all lycka som verkligen håller tummarna för att ingenting nu ska gå fel.

Inför denna stora dag har Marcus skrivit en text som heter Inför resan och som beskriver hur känslan är i kroppen just nu:

>>En far längtar också. En man, en pappa.

Vi är kanske fortfarande till stora delar stenåldersapor. Men vårt
hjärta blöder. Vi har klockor som ringer vi också. Män längtar, sörjer,
älskar, trånar precis som kvinnor, som mödrar.

Som när man sitter vid sitt bord med ett glas vin. Man har allting
packat inför en lång resa. Väskan står i hallen, resklar. Människor
kurar i lägenheterna, de små upplysta kuberna runt omkring glöder, och
man sitter där bara med sitt glas, tänker, undrar.

Kvällen innan den långa resan är som feber inuti, som en dov puls, ett extra hjärta.<<

Jag vet hur det kändes dagen innan jag skulle bli pappa första gången för snart 4 år sedan. Jag kan känna igen känslan av att det är en lång resa som stundar.

Jag vet också den svindlande känslan när allt inte var helt okej under de första tio minutrarna av min dotters liv. Där och då var ett tillfälle av total maktlöshet över något som kunde slutat riktigt illa, men som snabbt kunde vändas till en lika svindlade glädje, även om den glädjen gärna hade fått finnas där redan när hon förlöstes.

Jag har efteråt till och med sagt att dagarna direkt efter det att dottern föddes, då hon låg något dygn på neo, kändes just som en semester när man gick omkring i en ovan miljö, åt mat på restaurang och läste tidningar och böcker som man annars inte hann med, och definitivt inte hinner med idag med två barn.

Men resan fortsätter sedan med allt detta nya som ska tas om hand även hemma. Hemmet förändras också mer än vad man tror och blir sig inte heller riktigt likt mer. Givetvis till det bättre, men inte som förr.

Jag önskar Marcus och Jonna stort lycka till i morgon!

Reblog this post [with Zemanta]

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *