En sorglig film om Olle

Att titta på dokumentären om Olle Ljungström är på många sätt plågsamt. Det är en nedgången man som av en rad olika anledningar inte mår bra. Men det är en person som inte går att tycka illa om.

Han är genomsnäll och har att döma av filmen inte gjort någon annan än sig själv illa. Han har en grym insikt om hur illa han gjort sig själv och han kan prata om det på ett vis som är ganska ovanligt för en person med missbruksproblem.

Han säger rent ut att han aldrig kommer sluta att dricka. Han tar en behandling "för att avlasta kroppen", men han gör det med vissheten om att han kommer att dricka igen. Inga falska förhoppningar, inga illusioner och inte några löften om något.

Det är rörande att se hans glädje när den stora kören sjunger hans låt. Det är smärtsamt att se hans mammas sorg i hur hennes son har hanterat sitt liv och att hon till synes har en stark rädsla för att Olle ska dö före henne.

Samtidigt har han drömmar kvar i sitt liv. Drömmar som nu har realiserats med ett eget hus utanför Alingsås och en ny skiva som kommer ut i nästa vecka. Vilka drömmar han har efter detta vet vi inte.