Den kalla försommarluften i vändpunktens tid

Weeping Willows och So it's over.

Mina tankar återvänder till balkongen på åttonde våning på Skogshyddegatan i Borås.

Där bodde jag 1996-2000. Först i illusionen av ett gott förhållande och sedan i sorgen efter det oundvikliga uppbrottet våren 1998.

Det är just till denna vår och försommar som jag återvänder när jag nu lyssnar på den här och resten av låtarna på deras första album.

>>Why do we always go wrong?

We could be listening to the lovebird's song


Why can't we never really see


That it's not meant to be you and me


It's that new day


We've not straightened things out my love for you fade away


I don't even doubt


And tomorrow could be another day


And I will have to go, go my own way


So it's over


It's over and gone


I'll have to leave you for good


'Cause this can't go on


And tomorrow must be another day<<

Med balkongdörren öppen bakom min rygg står jag där i den kyliga försommarnatten blickandes ut över Rya åsar och Ryavallens tända strålkastare lyssnandes till Weeping Willows sorgliga och melankoliska texter.

Samtidigt drar jag sakta i mig den kalla luften för att, om möjligt, frammana ett något större lugn i min svikna och oroliga kropp som inte har förmågan att kunna slappna av och sova.

Om det var den kalla luften jag drog i mig den där försommaren vet jag inte, men faktum är att denna tid av personlig kamp blev vändpunkten och början på ett självständigt och allt bättre liv som jag aldrig hade fått möjligheten till på det viset utan att det gamla med ett smärtsamt uppvaknande fick ett slut.