Skräck i Rosenbad med nybakade språkrör

Det är mycket möjligt att den interna partiapparaten i Miljöpartiet, med sina språkrör, fungerar så förträffligt som de själva påstår.

Ett språkrör är för en miljöpartist just bara en talesperson för partistyrelsen och vad personen heter har inte någon avgörande betydelse. Det är självfallet rent struntprat för alla utom för miljöpartisterna själva och jag har svårt att tro att det ens där är något annat än spel för gallerierna.

Att de nuvarande språkrörens tid är förbi 2011, ett år efter nästa val, är ett reellt problem då, men det är och kommer att vara ett problem även för trovärdigheten i regeringsalternativet fram till valet. För vem vill rösta fram en regering där man redan i förväg vet om att två av fyra förgrundsgestalter, som samarbetet byggs runt, är borta från sina positioner mindre än ett år efter ett regeringstillträde?

Även om de, som jag förstått saken, kan bli ministrar och sitta kvar på dessa positioner efter det att språkrörstiteln är borta, så är det ändå så att de i offentlighetens ögon degraderas neråt i partiet och de kommer inte att vara frontpersonerna längre.

Vilka det blir kan man med skräckblandad förtjusning fundera över. Förtjusning om de inte hamnar i regering och skräck om de skulle inta Rosenbad.

För alla utom miljöpartiets officiella linje spelar givetvis personen en mycket stor roll och för Miljöpartiet, och deras allierade kompisar, kan detta vara av avgörande betydelse för trovärdigheten i kampen om makten 2010. Det finns en anledning till att Göran Persson och inte Lars Stjernqvist var partiledare eller att Mona Sahlin är det istället för Marita Ulvskog.

Det finns två alternativ för att undanröja detta trovärdighetsproblem. Antingen ändrar man sina egna regler så att Peter Eriksson och Maria Wetterstrand kan stanna kvar på sina positioner längre än 2011 eller så får man i god tid innan valet presentera vilka två som ska efterträda dom som språkrör 2011.

Relaterat i media: