Lundell slutar inte – då dör han

För oss som följer Ulf Lundell är det mer regel än undantag att han säger att det är sista turnén, sista plattan eller sista något annat som han gör. Det ligger på något vis i hans sätt att vara i samband med att något som är planerat väl är färdigt. Allt fokus är på detta och att det skulle kunna finnas energi till ytterligare verk är just då inte möjligt.

Just av den här anledningen, att det har sagts så många gånger förut, så tror jag inte en sekund på att Omaha med efterföljande turné på andra sidan årsskiftet kommer att vara det sista som sker. Inte på långa vägar.

Nya albumet Omaha ligger helt rätt musikaliskt för att jag ska tycka riktigt mycket om den. Det är texter med en snart 60-årig mans omvärdering av en hel del som tidigare varit självklart, men även med en rad olika igenkänningsfaktorer som exempelvis en sång om en hund.

Att få grepp över Lundell sett ur ett politiskt perspektiv är inte helt enkelt. Visst är han en folkhemsnostalgiker, något han uttalade sig om för någon vecka sedan i en DN-artikel när han sa att jag har lyssnat efter en socialdemokratisk vision i femton år, men jag hör ingen för det går inte att använda samma idé igen, men samtidigt går det inte att komma ifrån det frihetstänkande och den rädsla att bli låst till platser, personer och beteenden som jag ändå får för mig att han brinner för. Han är inte nyliberal, men han är inte heller socialdemokrat eller vänster därom…

Min absoluta övertygelse är att Ulf Lundell kommer att fortsätta förgylla tillvaron med sina olika alster. Om inte i samma extrema hastighet och omfattning som det var ett tag när man nästan inte hängde med, men att han inte slutar finns ingen tvekan om.

Lyssna på nya Omaha på Spotify!

Tidigare inlägg om Ulf Lundell:

Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos

Relaterat i media: