Utmattade 25-åringar – decenniets inbillade krisgeneration?

För en som snart kan springa rakt in i en 40-årskris innan jag vet ordet av kanske det är på sin plats att vara försiktig. Men jag kan ändå inte låta bli att undra över varför så mycket nuförtiden ska få ett nytt namn.

På 90-talet hade man helt plötsligt blivit utbränd istället för att hamna i en livskris och vara utmattad och sliten, så som det alltid hade hetat tidigare, och nu är det dags för alla 25-åringar som känner sig lite hängiga att kunna relatera till att man drabbats av kvartslivskrisen (Quarter Life Crisis).

Man ska självklart inte driva med människor som hamnar i en livskris, oavsett om de själva försatt sig i situation en eller om det beror på yttre faktorer. I grunden tror jag att det handlar om vilket liv man själv väljer att leva. även om det givetvis kan ske dramatiska saker som inte går att rå över och som kastar allt över ända.

Att hamna i en kris med någon form av utmattningssymptom beror på hur helheten i ens liv ser ut. Det är inte, så som vissa gärna väljer att vinkla det, enbart ett stressigt och tufft yrkesliv som borgar för ett potentiellt krisläge i livet. Det är hur man får ihop alla olika delar i livet som är nyckeln till detta.

De som nu hamnar i en kvartslivskris gör alltså detta för att de försöker hinna med allt på en gång utan att egentligen ha vare sig tid eller kraft att göra så. Samtidigt är det en aning märkligt med tanke på att väldigt få i den åldern ens har funderat på att exempelvis skaffa barn, det som ändå är den enskilda förändringen i livet som verkligen ställer allt på sin spets och som kräver ännu mer av en för att få till alla bitar.

Sedan kan jag inte heller förstå hur det är möjligt att hinna försätta sig i ett läge med så starka utmattningssymptom vid så ung ålder när det är knappt att alla dessa välutbildade 25-åringar har hunnit ta steget ut ifrån sin universitets- och högskoleutbildning där de glassat omkring i 3-4 år. Det är en generation som jag tidigare har beskrivit som en grupp där det generellt sett ställs extrema krav på hur omgivningen ska agera gentemot dom själva och hur de i mycket högre grad vill få saker serverade istället för att själva anstränga sig i onödan.

Jag tror alltså inte på någon generell utmattningsepidemi och på epitet som Quarter Life Crisis.

I det enskilda fallet köper jag att människor hamnar i en livskris beroende på olika omständigheter i livet, men inte som ett hallelujah-recept för alla som inte längre orkar med allt som de trodde sig orka och hinna med i livet mellan 20 och 30.

Risken är att det blir som på 90-talet, när alla som kände sig lite trötta trodde sig vara utbrända, och att dagens 25-åringar tror att de hamnat i en Quarter Life Crisis. Detta drabbar bara en liten grupp, nämligen de som verkligen är drabbade och behöver all den hjälp som kan ges.

Relaterat i media: