Den vassa eggen – Ulf Lundells kreativa kaos
Nu har jag precis avslutat läsningen av Håkan Laghers Den vassa eggen: Ulf Lundells kreativa kaos som tar sitt avstamp i Lundells klassiska album med samma namn som kom till stånd under kaosartade omständigheter mitt i Lundells uppbrott från sin dåvarande fru och ett ohejdat supande som nådde sin kulmen under denna period.
Att lyckas prestera vad som skedde under de omständigheter som då var rådande är en gåta. Det är samtidigt en nästan rörande beskrivning om hur musikerna som var med och skapade detta mästerverk ställde upp för en söndertrasad Lundell och hur de några år senare, när Lundell lyckats bemästra kampen mot spriten, inte längre vet hur de ska agera när Lundell är nykter.
En jämförelse med Måns Ivarssons breda genomgång av hela Lundells karriär är kanske inte rätt att göra. Den går, av naturliga anledningar inte ner på djupet på samma vis som Den vassa eggen gör. Det mest intressanta i Lahgers bok är beskrivningen av samarbetet mellan Lundell och hans kreativa motkraft Kjell Andersson. Precis som så mycket annat knakar det i fogarna även i deras samarbete och i boken få man ta del av en rad långa brev skickade från Lundell till Andersson som avhandlar det mesta.
Lahgers bok är betydligt mörkare och innehåller betydligt fler detaljer om vad som skedde i mitten av 80-talet, men den är också lite tjatig och upprepande emellanåt.
Som helhet, efter att ha läst både Ivarssons och Lahgers betraktelser av min livstids störste svenske textförfattare och kulturpersonlighet, är ett för mig pånyttfött intresse för Lundell. Hans musik har inte snurrat så flitigt som det gör nu på ganska många år och man får till viss del en annan syn på många av hans texter när man läst de båda böckerna.
En av alla de fantastiska låtarna från Den vassa eggen är Lit de parade. Här är den från Lundells nyårskonsert 1985.
Läs även andra bloggares åsikter om Ulf Lundell, Den vassa eggen, kultur, böcker, Intressant.se