När döden möter livet

BB rum 19.

Lungavdelningen rum 14.

Två sjukhusrum på Borås Lasarett med några våningars mellanrum. På det ena min nyfödda dotter och på det andra min mormor som in i det sista envetet klamrar sig kvar.

Så såg det ut i oktober förra året i samband med att vårt andra barn föddes. Min mormor var den första att träffa vår dotter på dagen efter det att hon föddes och jag tror att hon var glad över det även om vi aldrig pratade om det.

Det har aldrig varit så i vår familj, och vår släkt, att vi har pratat om känslor och talat om vad vi innerst inne tycker och tänker om varandra och andra saker i vår närmsta närhet. I alla fall inte direkt med den personen det berör. Kritik har generellt sett varit lika mycket tabu som det har varit att utdela beröm. Undantagen finns självklart där, men mer som lysande undantag.

Det har handlat om att hålla god min och, på gott och ont, inte göra sig till besvär. Man ska inte gnälla i onödan, samtidigt finns det en outtalad förväntan att ändå få frågan, som man själv aldrig ställer, om hur det egentligen står till på det lite djupare planet.

Jag är inte speciellt mycket bättre på det här själv, och definitivt inte gentemot de personer som man har formats av. Där blir det lite av devisen att prata med bönder på bönders språk.

Trots ovanstående brister på det känslomässiga planet så var min mormor under hela min uppväxt en trygg punkt i tillvaron som jag hela tiden återkom till i princip varje vecka fram till 25-årsåldern. De sista dryga tio åren blev det betydligt glesare mellan kontakterna. Detta berodde mest på att jag flyttade från det lilla samhället där hon levt i stort sett hela sitt liv och där jag var bosatt fram till 1996.

Efter alla dessa dagar, och nätter när jag sovit över hos henne, så kan jag ändå inte påminna mig att vi vid något enda tillfälle pratade om mer än vardagliga företeelser. Så fort det någonsin snuddade vid något djupare så stannade det där.

Jag köpte hennes lilla hus sommaren 1994 och sålde det igen 1996. Jag vet ärligt talat inte vad hon innerst inne tyckte om vare sig att jag köpte det från henne eller att jag faktiskt sålde det igen ganska kort därefter.

Jag är tacksam för vad min mormor ändå gjorde för mig, något som jag givetvis aldrig talade om för henne, men försöker samtidigt att själv agera i grunden annorlunda i relationen med mina egna barn än vad hon, och mina föräldrar, lyckades göra.

De ska få fortsätta att höra att jag älskar dom så länge jag lever och jag hoppas innerligt att vår relation blir betydligt djupare när det gäller det som ändå är högst grundläggande i livet.Det handlar om att mina barn ska veta att de kan dela glädje och sorg och tårar och skratt tillsammans med mig.

Det är ingenting fel med att hjälpa andra människor på olika sätt genom praktisk handling, tvärtom, men när det kommer till en konfliktsituation, i samband med den aktiva hjälpen, så är jag alldeles övertygad om att förmågan att kunna och våga resonera på ett djupare sätt är helt nödvändigt.

Några veckor senare dog min mormor strax innan det att hon skulle fylla 82 år och jag skulle nog, med nästan nio månaders perspektiv, vilja påstå att det var dags för henne att vila lite i sin, vad jag skulle vilja kalla, administrativa omsorg om alla andra.

Givetvis hade hon administrerat ut slutförandet av den broderade doptavla som hon förberett så långt hon kunde till vår nyfödda dotter.

Dottern blir 9 månader på fredag och har precis lärt sig att krypa på allvar.

Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *