För en del står livet till synes stilla

I tider när det händer oerhört mycket i mitt eget liv så har jag också de senaste dagarna funderat över hur oerhört lite som förändras i vissa andra människors liv. Hur det kan kännas helt naturligt att inte längre ha den där täta och nära kontakten som man för ett antal år sedan trodde skulle vara en livslång vänskap som inte gick att klara sig utan.

Det kan självfallet handla om olika faser i livet, och att man av den anledningen inte längre synkar på det vis som en gång var, men det kan också handla om att livet, i de stora och avgörande skedena och besluten i livet, faktiskt står stilla och att det trampas vatten trots långvariga och tydligt uttalade ambitioner om någonting helt annat.

Det känns sorgligt att se på samma gång som det känns befriande att veta att man själv inte sitter i den båten som inte på allvar hittar till sin hemmahamn någon gång.