The bottom is nådd

Att döma av min omgivning var det inte av ondo att jag missade första ronden av melodifestivalen i lördags.

Efter att ha lyssnat igenom en del av bidragen är det lätt att konstatera den pinsamt låga klassen på Christer Sjögren och hans I love Europe.

Har alla värmlänningar, och varenda Vikingarna-fantast i övrigt runt om i landet, kastat sig över telefonen och röstat på något som skulle kunna vara hämtat från melodifestivalsammanhang  runt 1990 när Berlinmuren just föll.

Några på mitt jobb, som var och tittade live i Göteborg, säger att folk
satt och log eller skrattade åt Sjögren. Uppenbarligen var det en hel
del av dessa som log fånigt för att de faktiskt gillade vad de såg.

Självfallet ska man rösta på det man tycker om, men alla de som röstar på Christer Sjögren, nu och senare i Globenfinalen, ger med automatik alla andra länder i den europeiska finalen något att glädjas över när de vet att de slipper bli sist av alla. Det är alla ni som nu röstat på Christer Sjögren som också säger att det var bättre för och att det är alldeles för lite schlagermusik i festivalen nu för tiden.

För att konkurrera med övriga europa så räcker det inte med att slänga in lite Abba, lite Ingela "Pling" Forsman och Carola i vår egen festival. Det hjälper inte heller att gnälla över att alla nya festivalländer bara röstar på varandra, för övrigt på exakt samma vis som de nordiska länderna alltid gjort.

När det kommer till kritan har de senaste åren helt enkelt bara visat en sak – melodifestivalen är ett svenskt underhållningsfenomen som når sin kulmen i samband med finalen i Globen. Vad som sedan sker är enbart en bisak eftersom det svenska musikundret i de här sammanhangen mer består av nostalgi än modern konkurrenskraftig musik som är redo att slåss om segern med.

För övrigt så var Suzzie Tapper bäst i detta klena startfält.

Relaterat:

Andra bloggar om: amy diamond, christer sjögren, melodifestivalen, schlager, suzzie tapper, kultur, Intressant.se