Jag var också en Linda Skugge-loser
Jag vet med mig själv att den osäkerhet och nervositet som förr om åren infann sig i tid och otid inte längre existerar. I alla fall inte i närheten av på samma vis.
Jag har kopplat det till ett stabilt privatliv och en yrkesroll som utvecklat mig, men frågan är om inte Linda Skugge gav mig en uppenbarelse om vad det egentligen är som är den stora skillnaden – att jag blivit pappa.
Detta är i alla fall vad hon i gårdagens krönika skriver "drabbade" henne när hon blev mamma.
"Det finns inget så friskgörande som
att leva med många barn. Man är ständigt aktiv när man lever med barn.
Alla mår bra av ett aktivt liv. Man hinner inte grotta ner sig i
detaljer som man gör om man har för mycket tid. Man hinner inte tramsa,
man hinner inte älta skitsaker, man hinner inte vara nervös. [—]Förut höll jag på att skita
på mig av att bara läsa lite högt ur mina böcker på en scen. Haja hur
för mycket tid jag hade! Jag var nervös om jag skulle på nåt viktigt
möte. Jag var nervös om jag skulle träffa nya människor. Jag var nervös
om jag skulle bjuda hem folk på middag. Jag var nervös för allt. Jag
var en loser. Nu ska de mycket till för att jag ska bli nervös. [—]Att vara stressad är jordens lyckopiller. Att vara sysselsatt är utan tvivel bättre än Prosac."
Just detta att bli nervös över möten, träffa nya människor, träffa människor jag kände och en rad andra saker är som en direkt beskrivning av hur jag betedde mig.
Jag har varit samma loser som Linda Skugge och uppenbarelsen är att det slutgiltiga botemedlet mot detta loseraktiga beteende har varit att bli pappa.
En annan intressant detalj, som jag inte vet om jag kanske också ska koppla till papparollen, är det faktum att jag idag, som förälder, mer eller mindre alltid håller med Linda Skugge i det hon skriver. Tidigare skedde detta nästan aldrig.
Relaterat:
Andra bloggar om: linda skugge, nervositet, loser, lyckopiller, barn, familj, samhälle, Intressant.se