Till minne av Anders

Igår eftermiddag fick du din vila efter en kamp som många inte hade orkat med så länge som du nu har gjort.

Det är nästan 9 år sedan som vi lärde känna varandra. Jag på mitt första steg mot den yrkesroll jag har idag och du, en spinkig 19-åring, som precis gått ut gymnasiet.

Rent kroppsligt genomgick du under de närmaste åren en förvandling till en vältränad och grymt hälsomedveten kille. Det var gymmet som gällde och det var "Gott Gräddat" med bara keso på till frukost och ris med tonfisk till lunch på jobbet.

Bortsett från denna ytliga förändring, när du gick från samma spinkiga yttre som jag hela tiden stoltserat med, så har det hela tiden funnits en märklig kontakt mellan oss.

Inte så att vi är lika som personer på något vis, långt därifrån, utan mer om en ömsesidig respekt och en underlig förmåga att alltid förstå varandra utan att behöva uttrycka allt i ord, sådant som man bara upplever med vissa personer i livet. Dessutom fanns det hela tiden en vetskap om att kunna lita på varandra.

Efter den där kaotiska hösten 1998 fortsatte du att jobba kvar som extraanställd fram till augusti 1999 då du istället fick en fastanställning på annat håll. Även under den tid som följde fortsatte vi att hålla kontakten, egentligen utan att jag vet varför. När jag sedan blev ansvarig chef och det blev aktuellt för min första anställning fanns det ett alldeles självskrivet namn.

Sedan dess, i februari 2000, har vi varit kollegor på jobbet i form av chef och anställd med full respekt och öppenhet i alla lägen. Vi har utanför jobbet varit kompisar och under en period haft grymt roligt på diverse olika strapatser.

Jag har sett en ung kille växa in i vuxenlivet, men någonstans strax före det att du fyllde 25 fanns det en tid när du till synes var lite vilse i hur du ville leva ditt liv. Du ville gärna fortsätta leva livet som om det vore en mix av tonårsliv och livet strax efter 20.

Det fanns ett glapp mellan detta och det som förväntades av någon som var mitt emellan 20 och 30 och du slog därför ifrån dig många av de där "vuxna" påfunden under något år.

Det fanns ambitioner och tankar om framtiden, det har det alltid gjort, samtidigt som det i mina ögon lyste igenom en rädsla hos dig för att bli äldre, något som du inte på något vis varit ensam om att uppleva just i den åldern.

Just därför kändes det så bra när du verkade ha nystat upp de där olika bitarna, som nog låg lite som en börda på dina axlar, och att du även mentalt verkade synka ditt liv på ett bättre sätt.

Precis då slog din sjukdom till på ett både förrädiskt och brutalt sätt.

Under det senaste dryga året har du in i det sista varit en obotlig optimist som vägrat ge upp tanken på att komma tillbaka till det "riktiga" livet. Optimismen har dock det senaste halvåret förmedlats med en allt större underton av tacksamhet för varje dag som går och små, små kommentarer om att ta tillvara på olika tillfällen i livet.

När vi pratades vid för 3 veckor sedan sa du till mig hur viktigt det är att man ägnar all tid som går för att skapa en så bra kontakt med sina barn som är möjligt och hur viktig denna är, inte minst i den känslomässiga relationen senare i livet.

När vi träffades för några dagar sedan, det som visade sig bli sista gången, så fortsatte du försöka förmedla budskapet om en positiv utveckling och att du skulle tillbaka. Men dina ögon, din blick och ditt handslag sa mig någonting helt annat.

Även om jag redan visste hur illa det var, och att inget mer fanns att göra, så förstod jag verkligen då att det handlade om att du hade en kort tid kvar.

Känslan som slog mig var en förhoppning att det skulle gå så snabbt och smärtfritt som möjligt, men att det skulle ske så få dagar efter vårt sista möte trodde jag inte.

Nu finns du inte mer och det känns så förbannat orättvist.

Du hann bara med att bli 28 år innan det brutala och bittra slutet hann ikapp dig och du fattas oss idag – hos din familj, bland dina kompisar och hos dina arbetskamrater.

Ta det lugnt så kanske vi ses nån dag i framtiden.

Andra bloggar om: , , , , , , Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *