Frida Muranius är ingen vanlig sommarplåga

Jag tänkte väl att det var en sån där sommar-plåga som man mycket väl kan hålla sig ifrån att lyssna på.

Jag menar, den sätter sig säkert bara på hjärnan fast att den är så jäkla dålig, ungefär som Marie Lindbergs "Trying to recall" eller Idol-Olas "Natalie".

Sedan har jag sett person efter person den senaste tiden kommentera Frida Muranius "Dunka mig gul och blå" och bestämmer mig för att lyssna på den seriöst en gång för alla. Det har skrivits mycket om den, både positivt och negativt.

De negativa rösterna har med en stor portion moral förfasats över textinnehållet och ser de nsom sexistisk.

Carina Rydberg gör en direkt jämförelse med Magnus Ugglas 30 år gamla "Varning på stan" och ser samma upprördhet nu som då, men med skillnaden att det är en kvinna som sjunger om sina känslor. 

När jag väl plockat fram den på Youtube och väljer att se hennes framträdande i TV4:s Nyhetsmorgon blir jag uppenbart förvånad över att den uppståndelse som varit om texten inte överensstämmer med det intryck jag får när jag ser och hör Frida sjunga den.

Visst, texten kan säkert uppröra en och annan moralpredikant, men den känns ärlig och äkta på ett ganska befriande sätt. Äkta och fylld av känslor som enligt vissa inte ska komma från en tjej.

För mig är det hon sjunger något som snarare är ett tecken på sann jämställdhet och feminism än den sexism som moralisterna tycker. Det är inte bara killar som av en enda anledning letar efter någon att få med sig hem klockan fyra på krogen.

Det är samma mekanismer som styr, med den stora skillnaden att tjejer helst inte ska uttrycka dom så tydligt som Frida Murenius gör i sin låt.

Aktuella länkar:

Dn1

Dn2

Andra bloggar om: , , , , , , , Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *