Att leva livet på fingertoppen av handen

Jag har väl aldrig varit någon Eldkvarn-fantast, även om jag lyssnat och gillat en del låtar genom åren.

Egentligen fick jag upp ögonen på allvar i samband med hyllningsskivan till Plura när han fyllde 50 år och den senaste plattan, "Svart blogg", som kom i våras är fantastiskt bra!

En av de bästa låtarna är "Blues för Bodil Malmsten", men även den som de spelade ikväll på Skansen, "Full för kärlekens skull", är mycket bra.

De inledande raderna i den är så där bra att det framkallar rysningar längs ryggraden:

"Nånstans slår klockan fyra och ute faller regn. Jag reser om en timme,
Maria sover än. Vi satt på Rörstrandsgatan i går kväll och drack vin.
Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi.

Väskan är redan
packad, men jag vill inte gå. Hur lämnar man den man älskar, jag kommer
aldrig att förstå. Det fanns en tid för länge sen när mitt hjärta var
av sten. Jag kunde lämna allt och alla, jag bara bytte roll och scen.

Nu rullar tårar nerför kinden, när jag kör ut genom Södertull. Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull."

I "Blues för Bodil Malmsten", som är en lång redogörelse över olika skeenden och personer i Pluras liv, sjunger han att "jag har levt mitt liv längst ut på fingertoppen av handen".

Det är när jag hör detta som jag inser att jag under många år av mitt liv tillbringade det mitt i centrum av handen, utan alltför vågade utsvävningar, med lite för stor mjäkighet i vissa passager av livet och en alldeles för stor portion av anpassning till andra.

Så var det i alla fall fram till för 9 år sedan när jag bryskt, och välbehövligt, vaknade upp ur en felaktig föreställning av beroende och tillit, och började leva ett eget liv på allvar för första gången.

Jag har inte på något vis varit ute på fingertoppen och levt mitt liv sedan dess, men jag vågade släppa taget och det visade sig att det fanns en bra grund att bygga ett självständigt liv på.

Andra bloggar om: , , , , , , , Intressant.se