Viljornas kamp
Efter att ha sett den första delen av dokumentären "Viljornas kamp – Filmen om Fi" är det inte så svårt att förstå varför det gick åt skogen.
Det är alldeles solklart varför Ebba Witt-Brattström hoppade av. Hon är helt enkelt alldeles för intelligent, realistisk och står betydligt längre till höger än många av de andra i det ledande skiktet.
Det fanns en vision om ett parti gränslöst över den traditionella vänster/högerskalan. Hur i hela världen tänkte man då med Gudrun som frontperson, vänsterpartiet mest framgångsrika partiledare i modern tid?
En annan som hoppade av var Tiina Rosenberg. Hennes inställning känns inte heller så där värst enkel att fånga speciellt många röster med. Hon anser att feminismen bland annat handlar om att betala tillbaka till de homosexuella som i alla år har ställt upp för alla straighta. Det är också en politisk utgångspunkt – payback time till alla homosexuella!
Annars är det mest intressanta porträttet i den första delen det av Sofia Karlsson. Hon anser att hon inte är en hel människa i vårt svenska samhälle.
Bara för att Sofia Karlsson anser att hon inte är en hel människa i det här samhället så kan det inte innebära att det med automatik är detta svenska samhälle som bär skulden. Det finns många som inte känner sig som hela människor, både kvinnor och män, utan att det nödvändigtvis är samhällets fel.
En annan sak som Sofia uttalade var att "jag är ingen karriärist, men jag blir besviken om jag inte blir talesperson". Så mycket var feminismen värd för henne, den egna positionen går först. Detta var något som Ebba Witt-Brattström konstaterade när hon påstod att Sofia Karlsson likaväl kan sitta i Skandias styrelse som i Fi:s. Att döma av programmet var det en beskrivning som var på pricken.
Det är alltså inte speciellt svårt att förstå varför det inte gick så bra. En på ytan enad front i feminismens namn. När man skrapar på denna enade yta kommer det fram ett antal individualister med en stark egen agenda. Det är inte något fel med individualister för att skapa en dynamisk debatt, men här innebar det frontalkollisioner på löpande band med avhopp som resultat.
Det går säkert att få in ett feminstiskt parti i riksdagen, men då tror jag det måste ske utan en så stark vänsterprofil som Gudrun Schyman vid rodret. Det måste också presenteras en politisk agenda som människor kan identifiera sig betydligt bättre med än i fallet F! och dessutom med en något mindre militant framtoning.
Den avslutande delen av dokumentären går i svt på söndag 28 januari.
Andra bloggar om: feminism, samhälle, tiina rosenberg, politik, feministiskt initiativ, fi, sofia karlsson, gudrun schyman, ebba witt-brattström, viljornas kamp, dokumentär, tv, svt