Perfektionismens dilemma
Att skaffa sitt första barn har som bekant dragit iväg i ålder de senaste decennierna, något som när 35-årsstrecket passerats innebär rejält ökade risker för både mamman och det blivande barnet. I första hand handlar riskerna som bedöms öka för barnet om kromosomskador som kan innebära Downs syndrom.
Jag ska villigt erkänna att en av de största farhågorna när vi väntade vår dotter handlade om en genuin oro från min sida att hon inte skulle vara "normal" och frisk när hon föddes.
Det fanns några starka faktorer som gjorde denna rädsla extra stark just då, men efter att ha läst Hanne Kjöllers krönika idag kan jag också fundera över om det inte också fanns en gnutta av rädsla för att inte kunna visa upp detta fantastiskt perfekta, pigga, friska och "normala" barn för världen som jag nu fick göra.
"Risken hos en 35-åring att hitta ett foster med
Downs syndrom ligger på 0,25 procent. Risken stiger förvisso med
åldern. Men ända uppåt 40-årsåldern är det större risk att
undersökningen slutar i missfall än i att man upptäcker ett skadat
barn. Vet alla fostervattentestade mammor om det?"Det ligger mycket i det som hon avslutar sin text med:
"Hela livet kan
gå i kras på ett ögonblick. Det finns inga garantier för att skador man
försökte undvika med ett prov under graviditeten inte uppstår under
förlossningen. Inga garantier för att den hjärnskada som kanske inte
uppstod under förlossning inte uppstår vid en fallolycka några år
senare."Det var precis detta som med lite tajtare marginaler i samband med födseln skulle ha kunnat hända oss. Någon minut längre tid utan att födas och andas hade mycket väl kunnat sluta med en hjärnskada med minst lika stor påverkan som att Downs syndrom konstaterats redan i ett fostervattensprov. Nu slutade allt bra, men ibland är det faktiskt bara ögonblick som skiljer det ena scenariot från det andra som totalt vänder upp och ner på den perfekta bilden. Det är inte bara att klämma ut ett friskt och välmående barn för att fostervattensprovet ser bra ut.
Jag har inte tänkt sätta mig till domare över hur man ska agera med fostervattensprover och andra saker som för stunden kan stilla oron över något som man tror ska rasera tillvaron. Det är upp till var och en att bedöma, men det finns en rad andra saker som på ett betydligt mer radikalt och förstenande sätt kan påverka den romantiska bilden av ett skimrande föräldraliv.
Det finns de som får detta krossat i den 24:e eller 38:e graviditetsveckan, i samband med förlossningen, under den första spädbarnstiden eller senare under barndomen. Det finns också de som får en radikal förändring jämfört med vad som ingick i drömbilden. De kan få sådana barn som Linda Hammar och hennes kompisar i Köping som Hanne Kjöller tror "gör världen till en lite bättre plats. Lite varmare, lite närmare, lite riktigare."
Barn som inte är som "alla andra" och kräver en helt annan föräldraroll, men som säkerligen ger minst lika mycket tillbaka till sina föräldrar och övrig omgivning som vilket annat barn som helst.
Jakten på perfektion i våra liv inom alla olika områden behöver kanske inte nödvändigtvis innebära det bästa för våra liv. Möjligtvis har Linda Hammar som person och Hanne Kjöllers tankar bidragit till att min rädsla för detta är lite mindre än vad den har varit.
Andra bloggar om: abort, barn, downs syndrom, familj, fostervattensprov, förlossning, graviditet, hanne kjöller, linda hammar, perfektion, Intressant.se