Medias behandling av anhöriga

Helena Segnestam Rosengren tar upp en angelägen debatt som handlar om hur anhöriga till offentliga personer behandlas av media.

Det är ett svart bild hon målar upp över hur hon själv behandlades när hennes man Björn Rosengren avgick från sin ministerpost 2002:

"Vad var det då som hände? Jo,
2002 lämnade min man, Björn Rosengren, sin post som näringsminister i
regeringen. Anledningen som uppgavs på löpsedlarna och som tapetserade
Sverige de närmsta dagarna var att han lämnade regeringen för kärlekens
skull.

Alltså för min skull.

Plötsligt låg fokus på mig och ett antal journalister tog sig friheten att besvära mig utanför mitt hem i flera dygn.

Konsekvent
tackade jag vänligen nej till att bli intervjuad eftersom jag ansåg att
jag inte hade något i offentligheten att göra bara på grund av att jag
är gift med en offentlig person.

Trots mitt val att inte vilja
vara med i rampljuset hamnade jag ändå där. Journalister jag aldrig ens
träffat eller pratat med hade av någon anledning ändå klara
uppfattningar om vem jag var och redogjorde för dessa i tryck.

[—]

Är det så att mediernas
arroganta inställning till de icke offentligas integritet leder till
att dugliga människor väljer att inte åta sig ledande uppdrag för att
skona anhöriga, då är det genast en allvarlig demokratisk fråga.

För
vem orkar se sina nära och kära valsa runt i pressen bara för att de
själva valt att ta ett ledande uppdrag? Att medierna dessutom hela
tiden rör sig i gränslandet mellan förtal och fakta i sin bevakning av
redan offentliga personer, det är en helt annan fråga om än väldigt
viktig.

Jag avslutar med att ställa ytterligare en fråga: När en
person lämnat sina ledande uppdrag, är den fortfarande offentlig då och
i så fall hur länge?"

Det finns många relevanta frågor som Helena ställer och som media behöver fundera på och besvara för sin egen trovärdighet och inte minst för alla oskyldiga anhöriga till offentliga personer som utsätts av den enda anledningen att de "tillhör" just denna offentliga person.

Ulrica Messing tackade nej till att kandidera till partiledare för socialdemokraterna med ett uttalat tungt argument som handlade om att hennes barn är för små:

"Jag har lusten och orken, kan inte tänka mig annat än att fortsätta att
jobba politiskt och jag är kärnfrisk. Men jag vill kunna kombinera de
olika värdena i livet. Jag tycker det är viktigt att mina barn får växa
upp fritt."

Om frågan hade kommit om 10 år:

"Då hade jag sagt ja."

En hypotetisk fråga som är lätt att svara ja på idag, men hennes resonemang om att inte utsätta sina barn för trycket det innebär säger en hel del om hur hårt det är på toppen även rent medialt.

Jag tror nämligen inte att en person i Ulrica Messings nuvarande läge hade tagit samma överväganden i beaktning för 20 år sedan.

Andra bloggar om: , , , , , , , , Intressant.se

Written by