Damfotboll är en lek

Att både Malin Moström och Anna Sjöström slutar med fotbollen både i Umeå IK och landslaget med omedelbar verkan har gått väldigt tyst förbi i sportdebatten. Det är att jämföra med om Tobias Linderoth och Fredrik Ljungberg tagit samma beslut på herrsidan. Vilken domedagsstämning tror ni att det hade resulterat i?

Nu tror jag säkert inte att minerna är speciellt muntra varken i Umeå eller hos förbundskapten Tomas Dennerby, men detta visar med tydlighet på den milsvidda skillnaden mellan herr- och damfotboll. Och då tänker jag inte på själva spelkvalitén.

Damfotbollen får sina glansfulla minutrar i medias fokus när landslaget lyckas ta sig till en semifinal i ett stort mästerskap som breddmässigt är att jämföra med bandy för herrar. När det inte är mästerskap så hamnar de i mediaskugga på direkten och den positiva publikutvecklingen har stannat av när hypen efter VM-framgången gått över.

Malin_mostrm_anna_sjstrm_ume_ik_damfotbo

Det kan säkert vara slumpen som gör att både Moström och Sjöström lägger av samtidigt och det finns säkerligen en massa olika anledningar och förklaringar till deras beslut, men jag skulle våga påstå att det aldrig skulle hända inom herrfotbollen av någon annan anledning än en allvarlig skada.

Beror då detta på att idrotten i Sverige är så ojämställd att kvinnor väljer att lägga av på toppen av karriären med ett drygt halvår kvar till VM för att fokusera på livet efter fotbollen eller beror det helt enkelt på en inställningsfråga?

Jag tror att en huvudanledning är ekonomi och det omöjliga i tjäna så mycket pengar på damfotboll så att det går att leva på karriären mer än en mycket begränsad tid. Därför väljer Moström och Sjöström att fokusera 100 % på sin civila karriär och därmed skulle man också kunna säga att det är en inställningsfråga till sin idrottskarriär när skorna snöras av ett drygt halvår före VM.

I den bemärkelsen är damfotbollen fortfarande en lek i betydligt högre grad än motsvarigheten på herrsidan.

Bloggar.se: , , , , , , , ,

Intressant.se