Kampen för de lågavlönade

Jag har aldrig förstått mig på löneavtal som innebär samma generella procentuella ökning för alla oavsett lönenivå. Jag inser självklart att man i en förhandling måste komma fram till hur stor den totala ökningen i avtalet ska vara, men varför gör både facket och arbetsgivarna det så enkelt för sig?

Det kan pratas i all oändlighet om de orättvisor som finns inom många lågavlönade yrkesgrupper, oftast hos de med sk kvinnolöner inom kommunal och statlig verksamhet, men om inte parterna på arbetsmarknaden en gång för alla beslutar sig för att prioritera den här gruppen så fortsätter klyftorna bara att växa.

Uppenbarligen kan inte LO-förbunden heller till nästa års avtalsrörelse komma överens om en låglönesatsning värd namnet. De mansdominerade förbunden sätter sig på tvären och LO:s styrelse tycker att ett generellt krav på 3,9 % eller minst 825 kronor per månad är fullt tillräcklig.

825 kronor räcker inte för att minska de orättvisa löneskillnader som finns mellan mans- och kvinnodominerade yrken. Summan skulle förmodligen behöva vara den dubbla under ett par tre år för att vi skulle se en rejäl skillnad, annars kommer vi bara att se en mycket marginell förändring om ens någon alls.

Jag kan acceptera att man sätter det generella kravet på att löneökningarna totalt sett ska vara 3,9 %, men för att få till stånd en förändring i löneskillnaderna skulle det kanske innebära att vissa yrkesgrupper skulle få 2 % och andra 6 %.

Det kommer vi inte att få se i praktiken av den enkla anledningen att de mansdominerade fackförbunden aldrig skulle acceptera ett sådant avtal och inte arbetsgivarna heller för den delen.

Svenska bloggar om: , , , , , ,

Bloggportalen Intressant.se

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *