Den förlorade generationen

Det finns en stort problem i vårt samhälle med unga människor som inte får in foten på arbetsmarknaden och därmed inte heller kan starta upp ett "vanligt" liv med bostad, bil och vad det nu är som ingår i det paketet.

Det är också problematiskt med en allt för hård press och stress totalt sett i vårt samhälle som innebär att människor blir sjuka. Tyvärr är detta ett problem där det alldeles för enkelt skylls på företagen.

Det är ett samhällsproblem och inte ett näringslivsproblem. Företagen är en del av samhället och därmed medansvariga för att hitta lösningar, men inte på egen hand.

Om man jämför med hur det såg ut i arbetslivet för 30-40 år sedan tror jag att man kan konstatera att det fanns många fler "hårda" arbeten då än nu. Ändå sjukskrivs allt fler yngre människor idag.

Aftonbladet har en serie reportage under rubriken "Den förlorade generationen" där dom skriver om ungdomar som har hamnat utanför eller aldrig kommit in på arbetsmarknaden. Elin, nu 21 år gammal, fick sitt första jobb som telefonist på ett callcenter 19 år gammal. Aftonbladet skriver:

"Men arbetet var pressande. Målet: 20 samtal i timmen. Eller: tre minuter per samtal. Antalet samtal räknades och registrerades. Prestationen skulle vara på topp.
 – Man skulle hålla sina mål. Ta 20 samtal i timmen. Det var
ofta som man misslyckades. ”Jaha, nu har jag inte klarat det i dag
heller.”

 Elin kunde jobba elva dagar i följd.
 – Jag vågade inte säga nej. Jag var rädd att jobbet skulle gå till någon annan, eftersom jag var behovsanställd, säger hon.

 Men det som slutligen knäckte Elin var att arbetsuppgifterna var så monotona.
 – Jag satt åtta timmer per dag och sade exakt samma sak hela
tiden. Att vara konstlat artig i telefon och spela en roll hela tiden
var nog det som gjorde att jag inte pallade till slut, säger Elin."

Det är klart att man känner för Elin som känner sig så totalt misslyckad. Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på om den arbetssituation som beskrivs verkligen är ett nytt fenomen.

Monotona arbetsuppgifter, utförda på ackord under press från arbetsgivaren. För mig låter det som om det lika väl skulle kunna handla om en svensk syfabrik i Boråstrakten för 35 år sedan där sömmerskorna satt vid sina maskiner 8-10 timmar om dagen och tjänade ihop sin lön på ackord. Ju snabbare du var desto högre lön var fjortonde dag.

Jag säger inte att det är en acceptabel situation, men det är inte något som är nytt. Det är samma sak fast i ny skepnad.

Så den intressanta frågan är egentligen vad det är som gör situationen värre för dagens 20-25-åringar?

Deras föregångare för 35 år sedan, sömmerskorna i Boråstrakten, hade i de allra flesta fall även något eller några barn plus en man att serva och ta hand om när dagen på syfabriken var slut.

Jag tror att allt i slutändan handlar om den press som idag kommer både inifrån och utifrån som bara har en sak att säga; lyckas för fan, annars är du ingenting!

Tar man ett mindre kvalificerat arbete idag så gör man det oftast med förutsatsen att så snabbt som möjligt skynda sig vidare till något bättre. Tempot i samhället gör att många har svårt att ge sig till tåls tillräckligt länge för att inte längre vara rookien som gör det minst kvalificerade jobbet på golvet. Det ska ske lika fort som för "alla andra" och gör det inte det så försvinner det fokus som krävs relativt snabbt.

Jag har själv sett en markant skillnad på de som idag är i 20-årsåldern, och börjar sin första anställning, jämfört med för bara 6-7  år sedan. Generellt sett är det sämre fokus idag på att först göra sin egen uppgift och sedan engagera sig i helheten.

Jag vet inte vad det beror på. Det kan självfallet vara en slump, men skillnaden är alldeles för tydlig för att jag ska tro det.

Jag tror inte att det är en förlorad generation, men allt inte kan hända över en natt. Först måste givetvis en chans dyka upp. Ta den utan att för den sakens skull ställa orimliga krav på dig själv. Engagera dig och gör så gott du kan för dig själv och dina arbetskamrater.

Det finns ingen garanti för någonting idag, men ett engagemang och ett fokus på rätt sak är en mycket bra start och något som fortfarande 2005 är grunden för att få vara med i diskussionen när nya möjligheter dyker upp.

Andra bloggar om: den förlorade generationen, samhälle, arbetsmarknad, fokus