Ludmila och sanningen

Ludmila Engquist i "Stina möter" igår.

Hon försökte verkligen inte försvara någonting av vad som har hänt. Hon sa att om svenska folket tror att hon dopat sig hela karriären så får de tro så. Det är ingenting hon kan göra någonting åt. Hon får, som hon också sa, skylla sig själv.

Det verkar som att bilden av den starka ryska idrottstjejen inte stämde. I hennes fall, precis som i många andra idrottares, kommer de till den punkten när den delen av livet slutar och det vanliga ska ta över och då vågar dom inte släppa taget om det enda i livet som de verkligen behärskar – träna och tävla.

Om vi nu utgår ifrån teorin att Ludmila inte hade dopat sig under den framgångsrika karriären som vårt lands enda världsstjärna i friidrott så är hon fullt jämförbar med andra svenska världsstjärnor som antingen fuskat mitt i karriären eller fortsatt sin karriär lite för länge.

I slutet av 70- och början av 80-talet hade vi en sprintstjärna som heter Linda Haglund. Hon blev fyra vid OS 1980 och avslöjades som dopad året efter. Efter avstängning på 15 månader lyckades hon aldrig komma i närheten av de resultat hon visat upp tidigare något som gör att det är betydligt lättare att misstänka doping även under tidigare delar av hennes karriär.

Brottaren Tomas Johansson åkte dit för doping i OS 1984, fick lämna tillbaka sin medalj, blev avstängd i 2 år och stå där och skämmas för hela svenska folket. Han kom tillbaka 1986 och vann VM-guld. Något han både belönades med folkets applåder och med Svenska Dagbladets bragdmedalj för, vilket jag kan tycka är märkligt. Det var ingen som officielt gick omkring 1986 och påstod att Johansson fortfarande var dopad. Han är ju en trevlig kille från Haparanda som gjorde ett misstag och tog sig tillbaka igen…

Ludmila fick samma bragduld 1997 efter sitt VM-guld i Aten. Hennes dopinghistoria i slutet av en karriär, som inte ens längre handlade om 100 m häck utan om bob, har inneburit en total utfrysning i vårt land och där hon, i alla fall fram till igår, inte varit speciellt väl sedd.

Jag har själv varit en av alla som blev otroligt besviken när hennes doping avslöjades. Min teori om varför just Ludmila berört på det viset är dels hennes historia som invandrare till vårt land. Hon tog medaljer inom en sport, friidrotten, under en period när vi faktiskt inte hade några Bergqvistar, Holmar, Olssonar eller Klüftar i världseliten. Vi var svältfödda på framgångar som Ludmila kom till oss och fixade.

Sedan fick hon bröstcancer och gjorde mindre än ett år senare en alldeles fantastisk comeback i DN-galan på Stockholms Stadion när hon vann sitt första lopp. Just den prestationen är det som är mitt starkaste minne. Ett lopp som var som hämtat ur en gammal "Buster" från 80-talet. Ett lopp som framkallade rysningar av välbehag.

Jag skulle vilja påsta att Ludmila i slutet av sin häckkarriär, före dopingavslöjandet, var större hos det svenska folket  än vad någon av våra nuvarande friidrottsstjärnor är. Inte för att hon var bättre än någon av dom utan för att hon då var den enda stjärnan vi hade och var så omtyckt som hon faktiskt var.

Hon var den enda idrottare som lyckades bryta dominansen av det senaste decenniets stora svenska folkhemsgunstling Magdalena Forsberg och hennes abonnemang på förstaplatsen i svenska folkets omröstning till vinnare i "Jerringpriset". Magdalena vann 1997, 1998, 2000 och 2001. Ludmila klämde sig in och vann 1999.

Det faktum att hon var så populär som hon faktiskt var och att hon inte är svenska från början, "det klart den där ryskan har dopat sig hela tiden", tror jag är anledningen till att Ludmila har behandlats hårdare än hon kanske skulle ha gjort, både av mig och andra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *