Berghagen – en pysande ballong

I samband med Stockholmsbesöket i veckan var vi uppe en sväng på Skansen och såg genrepet till tisdagens allsång. Folkligt och festligt utan Lasse Berghagens medverkan var det.

Det är märkligt hur kvällspressen lyckades haussa upp denne man, Lasse Berghagen, till den ikon som han nu inbillat sig själv att han är. Något som när luften sakta pyser ut visar sig vara felaktigt. Det var ingen som tyckte att hans julkonsert med egna, nyskrivna, patetiska julsånger på TV4 förra året var bra. Det är skralt med besökare på hans sommarturné, ett antal konserter har ställts in under sommaren, något som tydligen gör honom deprimerad och konfunderad. Hur många det är som köper hans egen produktserie med mat och vin vet jag inte…

Jag tycker inte det är så konstigt. Kvällspressen gjorde honom större än verkligheten. Allsång på Skansen överlever utan Berghagen av den enkla anledningen att det är inte programledaren som är huvudattraktionen – det är artisterna som nu för tiden står på kö för att få vara med. Det är också det med artisternas ökade intresse de senaste tio åren som gjort allsången så stor som den nu är. De, tillsammans med sina skivbolag, har insett vilket skyltfönster Skansen faktiskt är. Det är dock inte samma skyltfönster som Berghagen trodde att han befann sig i – han har istället stått och speglat sig i någon av de där gamla speglarna som fanns på Liseberg och som gjorde en större än i verkligheten.

Lasse Berghagen har gjort ett antal alldeles okej låtar, och som artist är det också just det han är, en alldeles okej artist i gränslandet mellan schlager och dansband.