Jag kommer tillbaka!

Stockholm Marathon igår var verkligen ett perfekt lopp på så många sätt. Både yttre förutsättningar och min egen insats var exakt så som jag velat få till det hela om jag på förhand skrivit ner det på ett papper.

Kontrollerad start där jag tillsammans med ett fåtal andra valde vänstersidan, på andra sidan om allén på Valhallavägen. Direkt in ett ett tempo och en rytm som var bekväm. 5:18 på första kilometern var snabbare än planerat men det vad med en känsla som var perfekt. Så rullade det sedan på kilometer efter kilometer där jag snarare fick hålla tillbaka mig själv för att inte springa för fort. Ändå tog jag det medvetet lugnt och fint i varje form av stigning. I nedförsbackarna såg jag till att springa mjukt och fint för att inte slå sönder benen i onödan. Påfyllning av energi och vattendepåerna fungerade klockrent.

När jag passerar Stadion efter 14-15 km är det med en klar och tydlig bild i huvudet av att det här är dagen när jag kommer att göra mitt bästa lopp någonsin. Så fortsätter det förbi Tekniska museet upp mot 18 km när exakt samma sak sker som i Göteborgsvarvet. Från ingenstans kommer krampen och huggen i vaden. Det här gången stannar jag direkt och försöker stretcha ut så mycket jag kan och fortsätter sedan springa. Det blir med haltande steg och mer eller mindre stor ansträngning i vaden. Trots det lyckas jag hålla ungefär samma tempo som tidigare men det sker med ett pris i form av mycket större ansträngning.

Funderar redan före passering för halvmaran om jag ska ge upp och bryta men fortsätter att hanka mig fram på Djurgårdsdelen, förbi Gröna Lund och tillbaka in mot stan igen på Strandvägen. Strax före Kungsträdgården, innan svängen förbi slottet, när jag tagit mig 24 km, stannar jag och frågar efter hjälp att bryta. Ingen vettig funktionär kan svara på vart jag vänder mig och hur jag kan ta mig tillbaka till Stadion.

Fortsätter ytterligare 500 m förbi slottet innan jag åter stannar och ber om hjälp. Inte heller där är det någon som kan ordna med detta utan dom hänvisar mig tillbaka till Kungsträdgården där det ska finnas ”någon” att fråga. Den personen, som uppenbarligen är en högre funktionär som pratar med polisen och har radio med sig kan inte heller hjälpa till utan hänvisar till vätskestationen alldeles intill. Men dom kan inte göra något… Istället får jag passera där eliten precis passerar till ett sjukvårdstält där det äntligen blir någon form av respons i form av att vänta på att få åka tillbaka.

Den väntan blir en halvtimme, där dom frågar om jag inte kan gå tillbaka själv (!), innan jag får sätta mig bak på en motorcykel som kors och tvärs genom stan, på cykelbanor, genom Kungsträdgården och överallt där man inte får köra normalt sett ser till att köra mig i raketfart. Nästan så att det var värt att bryta bara för den turen 😊

Min åsikt om funktionärerna runt Stockholm Marathon får definitivt inte något högt betyg kan jag säga.

Att det kunde sluta som det gjorde igår hade jag absolut med mig. Det är bara två veckor sedan Varvet och även om jag kunnat springa ett par 8 km-rundor senaste veckan så är det något helt annat än 42 km givetvis.

Om det hade varit tveksamt redan från början med en dålig känsla och att det inte gick att springa på i ett tempo jag ville så hade det varit lättare att ta det som hände. Men när det går så sjukt bra blir det också tuffare. Jag är alldeles övertygad om att det tempo jag höll hela tiden var en fart jag hade kunnat fortsätta hålla upp mot och förbi 30 km och med det en gigantisk chans att krossa mitt maraton-PB på 3:51 från Helsingborg.

Nu spelar ju inte den övertygelsen någon roll när det inte kunde översättas i praktiken och kroppen inte ville vara med och briljera fullt ut.

Om jag hade varit riktigt jävla envis (och rätt korkad) hade jag kunnat ta mig runt banan 18 km till och kanske kommit in på 4:30 eller så. Men då hade jag sannolikt inte kunnat gå alls idag och den rehab som behövs hade kanske blivit sommarlång.

Att jag har varit i kanske den bästa formen någonsin sedan slutet på april finns det kalla fakta på. Att i det läget drabbas av skadeproblem är något jag inte är van vid och frågan är vad det beror på när det är en åkomma jag aldrig haft tidigare?

Min egen teori med kort perspektiv på det hela är att den fokuserade träning jag genomfört sedan årsskiftet bevisligen har tagit mig till en ny nivå samtidigt som det med detta också har pushat mig betydligt närmre min fysiska begränsning.

De fartpass och det långpass jag genomförde i slutet av april och början av maj är det bästa jag gjort på träning någon gång. Allt med full kontroll och med möjlighet att kunna pusha det ännu mer om jag hade velat. Efter det allra sista fartpasset var jag lätt öm i just den vaden som nu är problemet. Inte värre än en ömhet som försvann men eftersom det både i Göteborgsvarvet och igår var exakt där den första indikationen dök upp så är min lekmannabedömning att det funnits något som inte visat sig fullt ut förrän det först prövades i Göteborg och igår i Stockholm.

Kanske är det så att den kapacitet jag har just nu är högre än vad alla delar i min kropp har hunnit anpassa sig för?

Med tanke på att det på två veckor blev så bra att det ändå höll i tufft tempo i ett lopp i nästan två mil så är jag inte så orolig över att bli kvitt problemen och försöka bygga det starkare än tidigare för dom där framtida utmaningarna.

Nu finns det inga inplanerade lopp som ska springas och nu behöver jag se till att få ordning på det här så att det går att ladda för revansch senare. Förhoppningen hos mig är att kunna göra det i något eller några lopp i augusti.

Blir det inte en revansch på allvar i augusti så kan jag ju alltid sätta upp ett mål om att vara bättre än någonsin nästa år när jag fyller 50!