Ett halvår med ständig oro

Ända sedan i april har vi (jag och övriga i familjen) levt med min cancer som påverkat allt. Först var det operation i maj och sedan nio veckor med cellgiftsbehandlingar. Det är några veckor till innan jag får veta om det varit tillräckligt för att kunna släppa tankarna på cancer ett tag. Tanken med den här sommaren var att kunna vara i vår stuga under längre perioder än bara någon dag åt gången. Av det blev det inget. Det enda positiva med perioden av cellgiftsbehandling är att jag fått må bra. Dom enda negativa effekterna har varit låga blodvärden men annars inte mer än helt naturlig trötthet. Det jobbigaste annars är att min hälsa fortsätter påverka familjen på olika sätt. Dom hanterar det fantastiskt bra och jag är oerhört glad för att dom orkar med allt. För mig är det oerhört jobbigt att vad jag än ser är saker jag inte längre kan göra själv eller att veta att resor vi gjort med familjen runt jorden sannolikt aldrig kommer kunna ske igen. Det faktum att mina barn (så tidigt i deras liv) förlorade den pappa som kunde göra saker för dom är också jobbigt. Istället har dom fått gå in och hjälpa till med så mycket hemma som dom annars inte skulle ha behövt göra. Det var ju inte så här det skulle bli när vi för bara två år sedan var mitt uppe i planeringen för flytten till vårt nya hus. Förutom mina tillkortakommanden så har vi väl det bra men det blev som sagt inte som vi tänkte oss. Nu hoppas jag ändå att oron för cancer kan parkeras den 26 september när jag ska träffa min cancerläkare för uppföljning efter sommarens behandlingar.