Problemet jag har med Snowden är samma som med Assange

Det råder ingen tvekan om att både Julian Assange och Edward Snowden har bidragit till att, för den stora allmänheten, visa upp händelser och företeelser som var och en på sitt sätt är upprörande.

Samtidigt finns det i båda fallen frågetecken för var någonstans i alla avslöjanden som det kan finnas en gräns att dra för att enskilda individer, som inte har haft möjligheten att själva välja sin inblandning i det hela, utsätts för hot, fara och risk för repressalier.

Det tredje som jag inte kan låta bli att se är hur egot hos Julian Assange var så mycket större än vad hans ädla åsikter påstod från början. När det väl kommer till kritan handlar det väldigt mycket om att rädda sitt eget skinn istället för att ställa sig upp och ta det hela med samma tyngd som de avslöjanden som skett har.

Med den självvalda isoleringen på Ecuadors ambassad, för att inte riskera att hamna i svenskt häkte, har det accentuerats och man kan ha sina synpunkter över hur hela den soppan har hanterats. Men faktum är att vi i det ser vad som är viktigast för Assange. Det handlar i första hand om honom själv trots alla ädla avsikter och ord.

För någon månad sedan fick han en efterföljare i Edward Snowden och de avslöjanden som skakat om makten i USA. Avslöjandena skedde från Hongkong innan Snowden tog ett plan till Moskva för att söka asyl i ett tjugotal länder för att undvika att hamna i USA med risken för ett långt fängelsestraff.

De avslöjanden som Snowden står för har som sagt skakat om, men det är knappast något som egentligen borde överraska något vettig person med någorlunda klar verklighetsuppfattning.

Det som jag istället har retat mig på är hur Edward Snowden så snabbt styrde om det hela att handla om hans egen person och hur synd det var om honom själv om han skulle hamna i USA igen. Det blev snabbt hans ego som var det viktigaste istället för att stå upp för sina avslöjanden till hundar procent och vara beredd att ta de smällar som han naturligtvis har varit medveten om hela tiden.

Någonstans så har först Assange och nu Snowden försatt sig själva i ett läge där viktiga avslöjanden skuggas av deras egna egon. För även om kritiska och engagerade människor runt om i världen kommer att fortsätta stå bakom och underblåsa alla avslöjanden som skett så riskerar deras egon att för den breda allmänheten runt om i världen istället leda till en irritation som gör att det viktiga försvinner där bakom.

För mig är det solklart att Assange borde ha haft en klar och tydligt mediestrategi som gick ut på att låta budskapet och inte personen vara det viktiga. Detta misslyckades han med så snart det stod klart att Sverige ville få honom hit för ett förhör och han har sedan iscensatt en miserabel tragikomisk historia som gjort att människor i allmänhet bara tröttnat på vad han en gång stod upp för.

På samma vis gick Edward Snowden direkt i samma fälla, utan att passera gå, när han borta i Hongkong sprider sina avslöjanden utan att han har någon form av vettig plan för någonting. Han borde självfallet ha sett till att ha en klar och tydligt strategi klar för hur budskapet han ville förmedla skulle nå ut så långt och tydligt som möjligt. Istället har det hela övergått till en långbänk som går ut på hur han ska undvika att förpassas tillbaka till sitt modersland.

Om dessa två män, som uppenbarligen lagt ner stor möda för att lägga fram viktiga avslöjanden om oegentligheter runt om i världen, bara lagt ner en gnutta energi på krishanteringen kring sin egen person så skulle effekten av avslöjandena också blivit så mycket större.