Jag blir ingen politiker – frågan är vem som vill det?
Mitt engagemang i samhällsfrågor och politik har alltid funnits där. När jag började blogga 2005 så var det en rejäl kick rakt in i något nytt men även en möjlighet att testa tankar och visa sina åsikter för många andra.
Det har varit en resa som inte bara handlat om samhällsengagemang utan även om den resa som internet och sociala medier har gjort sedan 2005.
Paradoxalt nog är det så att glöden i mitt bloggande om politik och samhällsfrågor har falnat ungefär i samma takt som sociala medier har blivit mainstream och var mans egendom.
Det är både på gott och ont. Tidigare fanns det perioder när det kändes mer eller mindre som ett tvång att producera inlägg bara för att inte tappa placeringar på Knuff, Bloggportalen och andra digitala anslagstavlor där bloggbuzz samlas.
Numera har jag helt släppt den tanken och det som skrivs numera sker när lusten faller på. Vissa dagar blir det tre inlägg på mina olika bloggar och sedan kan det gå en vecka innan det är dags igen.
Det enda som har någon form av kontinuitet är att jag sedan årsskiftet bestämt mig för att på min andra blogg skriva ett inlägg om vart och ett av de 100 löpträningspass jag lovat mig själv att genomföra under 2013.
En annan sak som har vandrat fram och tillbaka är mina tankar om att engagera mig i ett politisk parti och då i första hand på lokal nivå i min hemkommun. Efter sommaren förra året var jag säker på det. Så säker att jag bad om att få bli medlem. Dock är det nu så att jag har kommit fram till att det inte är aktuellt att binda mig till något parti.
Gör jag det i Bollebygd så är det för att kunna påverka så mycket som möjligt just här där jag lever och då finns det i princip bara två partier att välja mellan – Moderaterna eller Socialdemokraterna.
Skulle jag gå med i något av dessa lokalt så gör jag det alldeles oavsett vad också på riksnivå. Det går helt enkelt inte att blogga om riksangelägenheter och där kritisera ett parti man lokalt är medlem i och engagerad för. Intressekonflikten där skulle, om inte omedelbart så i alla fall ganska snart, skapa problem som jag inte är beredd att konfrontera lokalt.
Jag är helt enkelt inte beredd att engagera mig lokalt och ta det pris det skulle innebära att tvingas vara tyst i viktiga frågor där samma parti på riksnivå inte för en politik jag kan stå för. Då spelar det ingen roll hur väl det partiets ambitioner i Bollebygd stämmer överens med mina egna.
Kalla det feghet, att det är “enkelt” att sitta och tycka på en blogg, eller vad ni vill. Men så ser det ut.
Vilket parti mina tankar att gå med i får ni räkna ut själva, men låt oss säga som så att det partiet lokalt säkert skulle fungerat alldeles utmärkt att företräda, men att samma parti på riksplanet på alldeles för många avgörande punkter inte för en politik idag eller har bevisat för mig att man har ambitionen att ytterligare ändra på sig så mycket att det är ett tänkbart alternativ att kunna stå upp och försvara i så hög grad som jag bedömer är ett måste.
Sammantaget innebär detta att den som så önskar kommer att få dras med mina åsikter, utan bindning till ett specifikt parti, även i fortsättningen.
De val som ska hållas under nästa år ser extremt ovissa ut och ganska snart, i alla fall senast från i sommar, måste ganska många av riksdagspartierna börja att visa att man vill vara med även efter riksdagsvalet 2014.
Vem vet, det kanske slutar med att något av de mindre partierna till slut lyckas få mig engagerad lokalt utan att behöva försvara en politik på riksplanet som jag inte kan stå för…
Någonstans gnager det ändå i mig att politiken fortfarande tycks vara så låst i gamla strukturer att det känn så här. Det räcker att se på den debatt som har varit om Centerpartiets förslag till idéprogram där fria tankar utan beslut redan i det skedet innebär att partiledaren ska ifrågasättas. Jag tror att de politiska partierna på ett helt annat sätt måste kunna ta till sig ett engagemang i enskilda frågor och på så vis fånga upp intresserade samhällsmedborgare.
Men om det redan på idéstadiet i ett parti sker på det vis nu ser i Centerpartiet, som dessutom står på randen till en katastrof i nästa val, så vet jag inte hur många år vi ska vänta på den förändringen. Många av oss trodde att sociala medier skulle spela en stor roll i denna förändring. Milt uttryckt kan vi väl konstatera att det är betydligt segare än att börja blogga och twittra.