Chimären om det toleranta och rustade Sverige

Vi genomlider just nu en tid när svenska politiker i panik föreslår och inför åtgärder av olika slag för att på något vis försöka sig på att få ett grepp över den ström av flyktingar som kommit i allt större mängd till vårt land.

Jag skriver att vi genomlider det hela och det gör jag för att all den panik som det sker via inte hade behövts om ansvarsfulla politiker i samtliga partier, vid sidan om SD, hade agerat och förberett vårt land på nödvändigt vis de senaste decenniet.

Visst är det ett akut läge med alla flyende människor från Syrien och Afghanistan som tar sig hela vägen till vårt land. Och självfallet vore det en stor ansträngning även om vi vore förberedda på det hela på ett annat sätt via en långsiktig strategi. Men väldigt lite av de panikåtgärder som nu framkallas kommer i efterhand att ses i ett speciellt muntert ljus.

På mindre än ett halvår har paniken tagit oss till ett läge som jag tror att inte ens SD i sin vildaste fantasi hade trott vara möjlig på så kort tid.

jag säger inte att åtgärderna är främlingsfientliga på det vis som motivet är hos SD. Men trovärdigheten i att genomföra allt detta, på så kort tid, och mer eller mindre ha neutraliserat SD i den öppna debatten är tragikomiskt att se. Särskilt med tanke på alla de misslyckade försök som har skett för att göra just detta det senaste decenniet. Tyvärr innebär inte neutraliseringen i debatten att stödet för partiet minskar det minsta. Misstron mot övriga partier kvarstår.

Det ljus som finns att ta tillvara i den här tiden av mörker är trots allt alla människor som ställer sig upp och gör vad som är möjligt för att hjälpa alla de människor som kommer till Sverige. Det handlar om anställda på berörda myndigheter, socialsekreterare och frivilliga i organisationer och privat som gör vad som står i deras makt för att hjälpa.

Är då det som sker nu något nytt i Sverige så som vi kanske tror? Ser vi ett annat Sverige där vi stänger de gränser och hindrar flyktingar att ta sig in i vårt land på ett sätt som vi inte gjort tidigare?

Tyvärr är det inte riktigt på det viset och vi behöver bara gå ett par decennier tillbaka i tiden för att se åtgärder ske med ungefär samma motiv som de vi hör idag.

Kriget i det forna Jugoslavien pågick och inte minst i Bosnien och Mostar skedde fruktansvärda saker.

Sommaren 1993 införde Sverige visumtvång för flyktingar från det Bosnien som då var extremt utsatt i kriget på Balkan. Allt detta skedde med motivet från den borgerliga regeringen att kunna ge ett humant flyktingmottagande och att tvinga fram att andra länder tar samma ansvar som Sverige. Detta gjorde att människor från Bosnien på ett radikalt sätt hindrades att ta sig till Sverige ifrån det helvete som då pågick.

Mängden människor går inte att jämföra men den svenska regeringens åtgärder då som nu är ändå något som faller under samma flagga.

Det är idag ord om att vi varit “naiva” och att vi måste få “andrum”. För drygt 20 år sedan var det åtgärder, i syfte att hindra flyende människor att komma till Sverige, som motiverades med att vi skulle kunna ge “ett humant flyktingmottagande”.

Det som också smärtar är att se hur det EU, med stora visioner om ett enat Europa, när det väl kommer till kritan och blir allvar visar sig inte ha någon som helst vettig förmåga att fortsätta vara eniga, upprätthålla den öppenhet som varit så viktig i teorin och med gemensamma krafter hantera en svår situation. Även här finns tydliga paralleller till hur oerhört dåligt EU lyckades hantera kriget på Balkan på 90-talet.

Så min besvikelse finns där både över den kollektiva kollapsen vi sett bland svenska partier och hur EU har misslyckats med att hantera det hela.

Som om inte detta vore nog så har vi dessutom dimensionen terrorism och IS/Daesh som för närvarande håller på att skapa en situation likt den efter 9/11 när bomber och granater ska lösa ett problem. Frankrike, Storbritannien och Tyskland har beslutat om olika typer av bombåtgärder samtidigt som Turkiet sitter som en joker och avgörande part i det som sker i Syrien och de konsekvenser som detta krig får för flyktingströmmen upp genom Europa.

Den intolerans som växer gentemot muslimer, och som till stor del beror på extremister som utnyttjar religionens makt för egna syften, är inte heller den något där Sverige är undantaget. Samtidigt är inte heller detta något som är en nyhet i vårt land.

Den tolerans som de flesta av oss har blivit inpräntade med genom livet att mer eller mindre vara en del av den svenska folksjälen har inte alls varit på det viset som vi fått för oss.

Det har fungerat bra så länge det generellt sett har gagnat våra gemensamma intressen i samhället. Invandringen till Sverige efter andra världskriget skedde under 50-talet till början av 80-talet utifrån att vi hade en växande ekonomi och enorma behov av människor som kunde utföra jobb och skapa tillväxt i samhället. Toleransen för invandrare grundade sig på helt andra saker än vad som sedan successivt skett under de senaste decennierna och inte minst efter 90-talskrisen när det istället har varit invandrare som flytt från krig och förödelse för att skapa sig en bättre tillvaro i vårt land.

Kombinationen av en annan typ av invandring, på annan grund än den på 50-80-talet, och vad som skett i vår omvärld i form att terrorism utförd av extremister som säger sig företräda muslimer har dessutom skapat en ökad misstro mot de som flytt till Sverige.

Den svenska toleransen och solidariteten sträcker sig, hos en mycket stor andel av befolkningen, inte speciellt mycket längre än näsan räcker. När det inte finns de förutsättningar, det utbudet av arbetstillfällen och den öppenhet i samhället som så många sagt så många fina ord om genom decennierna så faller också toleransen all världens väg och muslimer i allmänhet buntas ihop med extremisterna och dess sympatisörer som den överskuggande delen av dessa människor faktiskt har flytt ifrån.

Att toleransen till stor del bygger på parametrar som den flyende inte själv kan påverka grundförutsättningarna för (jobb, bostad etc.) är inte heller det något som är nytt för 2000-talet. Intoleransen och misstron mot människor från andra länder har alltid, under hela mitt liv, varit något som legat där och grott och ibland visat sitt fula ansikte. Det finns ett antal exempel från min uppväxt på 70-talet och början av 80-talet när hätska ord i olika sammanhang, från i övrigt uttalat toleranta och socialistiska medborgare, riktade just mot människor från andra länder som flyttat till Sverige för att arbeta.

Jag tänker inte rada upp några sådana uttalanden i det här sammanhanget men det var riktat mot människor från Finland, Turkiet, Italien, Chile, Jugoslavien och övriga länder som människor då kom ifrån.

Till det kan nämnas hur synen på judar, med den ständigt pågående konflikten i Mellanöstern, påverkades och hur uttalanden om deras skuld och den tacksamhet dom borde visa efter vad som skedde under andra världskriget i högsta grad inte sammanfaller med vare sig solidaritet eller tolerans.

Det jag någonstans vill komma fram till är att vår självbild inte på något vis stämmer överens med hur vi agerat vare sig som nation eller som samhällsmedborgare genom decennierna efter andra världskriget.

Toleransen och solidariteten har i hög grad varit avhängd av avståndet till krisen, hur goda tider vi haft i vårt samhälle och tron på vår egen godhet. Vid varje kritiskt tillfälle har det visat sig aldrig vara så gott eller så fint ställt med vår tolerans som vi fått för oss.

Politikerna som mycket snabbt gjort åtgärder för att hämta andan för att rustningen inte varit så god som man trott och andelen medborgare som kastat sin intoleranta handske i ett tidigt skede har alltid visat sig vara mycket större än vad vi inbillat oss vara fallet.