10 år som bloggare – en epok av förändringar i livet och omvärlden

Om några veckor har jag bloggat i 10 år.

Det första inlägget publicerades 2 februari 2005 på Blogspot och en blogg som från början hette Kjellbergsweden. Så fortsatte den att heta ungefär ett år innan Signerat Kjellberg kändes mer lämpligt.

Tiden före att jag faktiskt började blogga hade föregåtts av många funderingar om en egen hemsida och att där kunna dela med mig av tips om musik, filmer, tv-program och andra åsikter som jag kände kunde ha sin plats där. Jag hittade dock inte formen för det förrän jag började få upp ögonen för den då gryende födelsen av vad som skulle brisera i en bloggboom över Sverige och världen under 2005 och 2006. När formen blogg väl fångade mig så förstod jag ganska snart att det på många sätt skulle vara sättet att paketera de tankar jag haft. Sedan gick det snabbt, både för egen del och för bloggar i allmänhet, att skapa en bas att arbeta utifrån.

Vi ska komma ihåg att det här var verkligen i inledningen av en enorm förändring i på vilket vis människor kommunicerar med varandra, hur makt och möjligheter att nå ut skulle förskjutas på ett dramatiskt vis och i grunden ändra mänskligt beteende som i sin tur minst lika dramatiskt har påverkat medievärlden och underhållningsbranschen. Detta skedde innan vi ens sett Facebook, Twitter, YouTube, Instragram och Spotify lanseras i Sverige. Namn på tjänster som idag är självklara hos de flesta av oss och som inte existerade för 10 år sedan.

Så här uttryckte jag min syn på bloggar våren 2006:

Det är bara att konstatera att bloggar är potentiella megafoner i varje medborgares händer. Det är en möjlighet att göra sin röst hörd på ett sätt som det tidigare inte funnits en rimlig chans för så många att kunna utnyttja.

Det finns egentligen inte mycket att invända. Bloggar har de facto varit med och påverkat historien både i Sverige och vår omvärld. Många händelser och förlopp under de senaste 10 åren hade inte sett ut som de gjort utan den påverkan som bloggar och andra sociala medier haft.

Läser jag det jag skrev i början så finns det enormt mycket i övrigt att önska rent språkmässigt. Det var dessutom, för min del, extremt provokativt och vinklat samtidigt som mycket blev att följa vad andra gjorde i en form av drev. Sakta men säkert lärde jag mig att uttrycka saker bättre och att låta egna, betydlig mycket mer nyanserade åsikter, få komma fram och vara basen. Trots det finns det ett antal inlägg som jag genom åren, om inte ångrar så i alla fall inte skulle ha skrivit på det viset jag gjorde där och då. Jag hängde på drev och hängde ut offentliga personer på ett alldeles för simpelt sätt många gånger. Det som i början var väldigt svart eller vitt blev mer och mer nyanserat under året.

Vad som skett politiskt och i samhället i stort det senaste decenniet har de  flesta säkert ganska bra koll på. Men det som skett just i hur vi “pratar” med varandra har alla dessa år varit en pågående diskussion som gått mer eller mindre hög. Bloggar var från början “en dagbok på nätet” som få visste så mycket om och som sågs som ganska fjantigt och något som skulle försvinna ganska snabbt. Inte bland aktiva, men rent generellt var det så. Inte minst i media (som under en period av de här åren rättmätigt fick heta gammelmedia) var skepsisen enorm och det skräddes inte med orden från många av alla traditionella mediemän när dialogen med bloggar och sociala medier diskuterades. Vad som skedde i praktiken  var att bloggar var med och breddade samtalet och till sist kunde inte traditionell media stå emot och startade sina egna bloggar och anställde mer eller mindre kända personer just för att blogga. If you can´t beat them, join them…

Just tack vare den breddning som skedde så vände jag mig efter några år emot begreppet “bloggosfären” som om vi som bloggade var en liten homogen sekt när vi i själva verket. Det enda gemensamma de flesta av oss hade var att vi bloggade, men oftast slutade det där. Precis som i det övriga sociala livet har vi ett antal bloggare, eller personerna där bakom, som vi diggar och tyr oss till. I övrigt är det sporadiska och skiftande sympatier beroende på dag och blogginnehåll.

Det enda som verkar ha varit konstant under den här 10-årsperioden är att Zlatan vunnit Guldbollen…

Förutom den här bloggen, som hela tiden varit huvudbloggen på något vis, så fanns det en gång en Sports Edition av den. Jag har dessutom bloggat betydligt mer personligt på en annan blogg och har sedan några år tillbaka en om min löpning som egentligen är den som på senare år varit mest kontinuerlig. Under en långresa med familjen skrev vi även på en specialblogg om denna både före, under och efter själva resan.

Det där med att blogga om mer personliga saker vet jag att många ifrågasätter det vettiga i. Varför blotta sig om saker som är så nära en själv och som även i vissa fall kan tyckas hänga ut andra människor som inte valt detta själva? För mig har dessa personliga blogginlägg till stor del fungerat som någon form av terapi för mina tankar. Det har på något vis varit helande för mig att kunna sätta ner detta och dela med mig av det. Orden och beskrivningarna har aldrig påståtts vara något annan än min uppfattning – hur andra som på något vis varit omnämnda i sammanhanget har upplevt situationer jag skrivit om stämmer säkerligen inte överens med min fullt ut. Men det är min bild och det har hjälpt mig att sortera ut saker och ting och placera dom i sitt rätta sammanhang. Dessutom kan jag inte se något märkligt i att dela med sig av sina tankar och erfarenheter. Jag har upplevt alldeles för mycket av tysthet och hyschande för att se något positivt i att försöka undanhålla allt utom det fina i livet. Just det blir nästan lite ironiskt i den kritik mot att blotta sig som förekommit både mot mig och andra. Sociala medier har alltid påståtts handla om yta och det fina i livet som vi vill visa upp samtidigt som vi aldrig någonsin har haft så stora möjligheter att verkligen skapa en intressant sida av oss själva. Det glättiga finns där och många är dom som bara är på det viset. Andra är helt tysta betraktare och delar varken med sig av sig själva eller sina åsikter. Utan att förhäva mig skulle jag ända vilja påstå att bilden av mina 10 aktiva år i sociala medier är betydligt mycket mer mångfacetterad än de flesta andra. Jag vet också att jag under resans gång har lärt mig läxor och en förmåga att inte alltid skriva det jag tänker även om det ibland är svårt att inte kasta ut en brandfackla som man till 100% är säker på kommer att explodera exakt där man förväntat sig att den ska göra. Men brandfacklorna är enormt många färre idag än för 5 år sedan och jag ha i ärlighetens namn tröttnat på att kasta in dom i ett hörn där det ändå bara finns en dimension i tankarna och en oförmåga att se bortom denna.

Att skriva om sin löpning är nog det närmaste jag har kommit vad som bloggar kallades från början nämligen “en personlig dagbok på nätet”. Det har handlat om att  i först hand för mig själv dokumentera ner min egen utveckling under 3 år tid. Först under 2014 har det mer blivit en “vanlig” blogg med en större bredd och annat än bara om min egen träning. Under det här året är det nedräkningen mot New York City Marathon i november.

När bloggandet väl hade tagit fart i Sverige så följdes det av diskussioner om länktåg för att skapa fler följare och större uppmärksamhet och så småningom blev frågan om medias länkar tillbaka till bloggar ett viktigt sätt att skapa sig själv uppmärksamhet. Absolut avgörande här var Twinglys intåg på scenen 2007. Att länka till så många nyhetssidor som möjligt kunde skapa enorma läsarskaror direkt om man var tidig att skriva om en nyhet. En saftig rubrik var inte heller något som var negativt. Den här jakten tillsammans med olika grupperingar av bloggar som gynnade varandra var under ganska många år sättet på hur man kunde lyckas fånga många läsare till sin blogg. Det var runt den här tiden som uttryck som Twingly-hora användes för att beskriva bloggar som maximerade möjligheten att länka. Antalet länkar kunde i vissa fall överstiga antal ord i inlägget…

Jag skulle vilja påstå att detta nådde sin kulmen runt valet 2010 och att det därefter sakta men säkert övergick till något annat. Hela den här jakten på läsare gjorde att fokus på kvantitet snarare än kvalitet blev resultatet för egen del många gånger.

I starten var jag glad om det ens var någon som läste. Sedan ökade det till 10, 20, 50 och till slut upp mot 100 läsare per dag bara inom något år. Från slutet på 2006 och fram till 2010 låg snittet på 140-200 per dag, men normala toppar på 600-700 och extrema dagar med flera tusen läsare. Efter det har det, med undantag för våren 2013 och ett deltagande i blogg100, sakta men säkert ebbat ut och det mest beroende på att jag inte skriver lika ofta (nästan inte alls) och att jag slutade jaga snabba nyheter och länkar för att locka in läsare. Numera är antal läsare per dag under 50 och stadigt på väg ner.

Bloggar har inte minst varit en väg fram för många tjejer och kvinnor som lärde sig utnyttja möjligheten på rätt sätt. Den kanske allra största av dom alla, i alla fall fram till 2010, måste vara Blondinbella och hennes enorma framgångar. Motarbetad och bespottad stod hon pall och visade prov på en enorm smartness.

Att skapa sig ett namn genom att sticka ut hakan i en mängd olika frågor är inte speciellt svårt om det bara är detta man är ute efter. Men om det man argumenterar och debatterar om ska ha denna trovärdighet som en röd linje så måste man hitta en balans i att sticka ut hakan, kunna analysera sina egna åsikter och även kunna erkänna sådant som kanske inte var helt hundra klokt att hävda.

Tillsammans med bloggar växte det övriga sociala medielandskapet som vi ser idag fram. Facebook blev en gigant och har ända från början varit en snackis. Twitter växte lite långsammare och har inte på långa vägar blivit så bred som Facebook eller bloggar. YouTube har funnits med större delen av tiden och Instagram vuxit enormt på senare år. Idag finns det inget företag med självaktning som inte finns på Facebook, Twitter, Instagram. Många finns på ännu fler sociala medier. Det här var inte på något vis en självklarhet bara för 6-7 år sedan.

Oavsett vad man tycker så är Facebook idag något som man inte kan blunda för. Man kan välja att inte vara en del av det men det valet innebär att aktivt begränsa sig ifrån möjligheter att berika sin vardag i stort och smått. Det är de facto en källa för att skapa och bibehålla relationer med människor på ett vis som få av oss skulle haft tiden eller kraften att bemästra om Facebook och andra sociala medier inte existerade. Facebook är på riktigt och är värt att ta på bra mycket större allvar än vad vissa fortfarande gör. Det utesluter inte ett socialt liv mellan fyra ögon. Det är snarare tvärtom så att det öppnar upp möjligheter för fler möten mellan fyra ögon som man kanske inte trodde skulle ske igen.

Tio år av bloggande om samhällsfrågor har tagit ut sin rätt. Numera är min aktivitet på det här området kraftigt förändrad. Få blogginlägg  och istället en daglig aktivitet på Facebook.

Även om det idag ser ut på det här viset, och att sociala medier för min del på senare år blivit något som inte tar lika stort fokus, så är det ingen tvekan om att det handlar om en kraftigt positiv effekt.

Jag har ingen aning om hur mycket jag kommer att blogga framöver. Just nu finns inte suget, tiden och engagemanget som fanns för att skriva minst ett inlägg om dagen som jag gjorde under många år. jag tror faktiskt aldrig att det kommer tillbaka till något sådant. Det finns helt enkelt inte den “marknaden” idag utan istället handlar det nog om att följa livet och att jag kommer att blogga om det som engagerar och berör mig mest för stunden. Just nu är det löpningen – om ett år kanske jag hittat något annat som är det engagemanget.

Det jag ibland önskar av min omgivning i sociala medier är att fler vågade visa mer av sig själva och sina åsikter. Det finns en enorm möjlighet och kraft att ta tillvara i detta. Men det handlar om att vara engagerad och inte bara slänga ut ogenomtänkta saker som faller platt om man inte också har argumenten bakom sig.

Ett av mina mål sedan en tid är att inte låta korkade påståenden få stå oemotsagda. Tycker man saker ska man kunna tala om varför man gör det och allra helst hur man vill lösa problemet. Jag önskar att fler gör samma sak.

10-årsdagen av det första blogginlägget i början av februari 2005 kommer inte att firas på något speciellt sätt. Det blir den här långa reflektionen som får bli den uppmärksamhet jag ger den era som de senaste 10 åren varit för mig i sociala medier.