Ett fascistiskt parti och sju demokratiska samarbetspartier är visionen för extra val 2015

Det är ofrånkomligt att någon måste våga bryta ett mönster i svensk politik nu. Utsträckta händer till trots så är det uppenbart att Stefan Löfvens ord inte har följt i handling. En budget med MP och V som stöd är inte de signaler om samarbete över blockgränsen som behövdes.

Det vi nu ser är tjurskallar på båda sidorna som inte ruckar det minsta lilla på sina positioner både på grund av principer och uppenbar besvikelse. Främst i detta ledet går statsministern och centerledaren Annie Lööf.

Alliansen har gjort det man lovade väljarna. Man har trots valförlust låtit sin egen gemensamma budget läggas fram. Socialdemokraterna och Miljöpartiet hade sagt till oss före valet att man vill regera tillsammans men vi visste inte med vilken budget och hur denna skulle få sin utformning och sitt stöd. Det visade sig bli en betydligt mycket mer vänsterorienterad historia där Vänsterpartiet trots allt fick en hel del att säga till om och någonstans skulle man kunna säga att Löfven är tillbaka där Mona Sahlin stod när hon förlorade valet 2010 – en politik med för stor vänsterprägel för att ett samarbete mot mitten är svår att se.

Det gåtfulla i onsdagens besked från Stefan Löfven var kanske inte det oundvikliga han kommit fram till om ett extra val. Istället ser jag det allra märkligaste i det faktum att han redan där och då står tillsammans med Fridolin och lägger fram den just nedröstade budgeten som deras gemensamma alternativ i valet 22 mars 2015. En budget baserad på samarbete med V och de punkter som garanterat är avgörande för att öppna dörren till diskussioner med Alliansen som nu snarare har svetsats starkare igen.

Igår sa en mätning att enbart 2% av väljarna ser S+MP som den regering de vill se. Inkluderar vi stödet från V i frågeställningen tror jag inte att siffran blir bättre…

Problemet för regeringen är att utsikterna för en dramatiskt bättre mandatfördelning till deras fördel i en riksdag efter valet inte är speciellt stor.

Hade jag varit Stefan Löfven skulle jag kanske börjat med att ringa Gudrun Schyman och be FI att avstå det extra valet för att ge så många vänsterröster som är möjligt till S, MP och V. Det tillsammans med förhoppningen om att KD faller utanför riksdagen är kanske den chans han har att driva den politik som röstades ner i onsdags men det löser ju inte det långsiktiga problemet som finns.

Annie Lööf har visat sig vara Stefan Löfvens allra svåraste, eller i alla fall jobbigaste, motståndare. Det såg vi redan i debatterna i september och detta fortsätter att vara tydligt även nu under hösten och senaste dagarnas turbulens. Det är hon som går i fronten för Alliansens samlade kritik och som går ut på att det Löfven säger om utsträckta händer inte har inneburit praktiska och konkreta saker bortom strålkastarljuset.

Ord står mot ord givetvis, och det uppfattas av de flesta som käbbel och positionering, men någonstans tror i alla fall inte jag att det finns en grundmurad misstänksamhet och oresonlighet från Alliansens fyra partier. Men den store förhandlaren Löfven tycks ha missbedömt hur man förhandlar utanför en miljö där inbladade parter alltid har ett gemensamt slutligt mål om att komma överens i varje enskild förhandling på något vis.

Det skulle kunna vara så att inblandade parter behöver plocka fram sina mest erfarna politiker, utanför den yttersta stridens hetta, för att börja öppna dörrar och möjligheter som nu tycks låsta.

För vi kan inte ha mer än ett extra val. Efter 22 mars måste det oavsett resultat finnas en öppning där den regering som då kommer till själva är öppna för att söka det stöd som krävs och att den opposition som vi får visar samma förmåga.

Sverigedemokraterna kommer att göra allt vad man kan för att det ska bli ett val om invandringspolitiken och den betydligt råare, och mer sanningsenlig bild, som nu tonar fram av partiet när Åkesson inte hela tiden är den som uttalar sig är på ett vis bra. Den exemplifierar det som många av oss hel tiden har sagt; SD är ett parti som bara har en enda sak framför ögonen – att minska invandringen  i Sverige till varje pris. Deras PR-mässiga triumf i veckan visade detta med önskvärd tydlighet.

Jag vet att det är detta SD kommer att lyfta i varje sammanhang. Jag tror tyvärr att övriga partier, precis som tidigare, kommer att misslyckas med att ta sig an deras budskap på ett effektivt sätt. Jag vet att flera av de andra partierna efter höstens val internt har börjat diskutera hur integrationsfrågan ska hanteras utan att det uppfattas som en anpassning till SD.

Tyvärr tror jag inte att något parti vare sig har kommit i mål med detta eller har modet att prata integration på ett sätt som kan uppfattas som en anpassning till SD. Det är en viktig frågeställning hur vi ska hantera det faktum att så många kommer till vårt land utan att vi samtidigt pratar om en begränsning. Frågeställningen måste utgå i hur integrationspolitiken ska se ut för att ta hand om alla som kommer och ge dom och det svenska samhället förutsättningar för att klara det.

Sedan har vi den svåra frågan om att våra grannar, arbetskamrater och släktingar röstar på SD för att “det ligger något i deras syn på invandringen”. Jag kan på ett vis tycka att det är bra att vi  nu ser vad partiet egentligen står för. Det gör på något sätt det hela enklare att det inte behöver pratas om ett invandringskritiskt parti utan om ett parti som står för fascistiska åsikter.

För många av alla som röstade på SD i september borde det vara mer problematiskt att lägga sin röst på ett fascistiskt parti än ett som är “invandringskritiskt”. Fascistiska metoder stoppar aldrig vid det första man angriper. Fascistiska metoder utökar bara sina territorier sakta men säkert tills allt ligger i deras strömlinjeformade samhällsmodell.