Jills veranda tar oss med under den glättiga ytan

Artister som Johnny Cash och Dolly Parton är kanske det som svenskar i allmänhet skulle nämna om dom fick frågan om dom känner till någon country-artist. Kanske är också bilden av countrymusiken mycket mer kopplad till en klatschighet än vad den någonsin förtjänar.

Det är säkert många som förknippar country med de olika slakter som har skett av diverse svenska artister genom åren och egentligen finns det bara en svenska artist som har tagit countryn på allvar och gjort något av det hela som i alla fall knyter an till vad det handlar om och det är Jill Johnson. Det finns även ett antal som gjort det på svenska på ett mycket bra vis. Kanske är Alf Robertsson och hans berättande i countrymusikens linje den som gjort det allra bäst.

Att just Jill Johnson är synonym med countryn tror jag de flesta håller med om och efter hennes programserie Jills veranda har hon i både mina och andras ögon växt både som artist och som en person med förmåga att ta sig an frågor med ett mycket större djup än vad som normalt sker av svenska artister i tv-sammanhang.

Det är en programserie som på ett vis knyter band ifrån Så mycket bättre där vi från början fick lära oss att känna helt andra sidor än vad vi normalt ser. Där har det utvecklats till mer ryggdunkande på senare år och istället får vi Jills veranda där de olika gästande artisterna både delar med sig av sig själva och faktiskt har åsikter värda att lyssna på kring ämnen som tillhör vår vardag och den inte alls glättiga tillvaro som vi eller människor i Nashville och dess omgivningar lever i.

Det är smärta och svärta i programmen med Kristian Gidlund och Kakan Hermansson. Det är mer av idoldyrkan och djup kunskap om countryn med Magnus Carlson. Det är sann musikglädje med Marit Bergman och besöket i Appalacherna i spåren av The Carter Family. Det är en oväntad sida av Skizz och en bild av hur svårt det fortfarande är att vara svart när Titiyo beskriver sin syn på att besöka vissa delar av USA. Det är en blandning av livet skulle man kunna säga och det är väl just det countryn handlar om – livet i dess vardag.

Att höra Kristian Gidlund sjunga Blue eyes crying in the rain och relatera den till hans starka koppling till Hank Williams som dog vid 29 års ålder samtidigt som Kristian själv vid programmets inspelning har 4 månader kvar att leva och själv undrar om han ska få uppleva att bli äldre än just 29 år är skakande och en kuslig koppling. När vi dessutom redan vet att han inte fick uppleva sin 30-årsdag blir det ännu värre att se…

För mig knyter countryn, och det jag gillar i denna, ihop banden med den musik som jag tycker allra mest om. Den musik som berättar en historia att relatera till och där svenska artister som Peter LeMarc, Anna Ternheim, Plura, Mauro Scocco och Ulf Lundell är kända namn på det spåret. Det finns andra lite mindre kända berättare som Toni Holgersson eller Anna Hertzman. Artisterna jag nämner är inte country i den bemärkelsen att dom är hämtade ifrån Grand ole opry i Nashville, men det är musik som berättar historier som relaterar till människors vardag.

Det finns många som ser musik som något där det ska vara glatt och utan sorg. Den typen av musik gillar jag också, men det är svärtan, melankolin, det sorgesamma och berättandet om vardagen och människor som är fundamentet i vilken musik som fångar mig.

Magnus Carlsons Weeping Willows starka koppling till countryn har jag inte sett så tydlig som vid programmet med honom, men det är en bekräftelse på vad det är jag föll för i deras musik. Jag kan fortfarande minnas känslan i kroppen när jag i den kyliga och mörka Boråsnatten någon gång våren 1998 stod på en balkong och lyssnade på Weeping Willows med So it´s over. Det är country för mig…

 

Livemusiken från programmet finns nu samlat på ett album. Även om ni tror att ni inte gillar country så föreslår jag en lyssning. Jag tror att ni fastnar minst för någon av låtarna:

För den som är intresserad finns det även en spellista som SVT lagt upp där en stor del av all övrig musik som spelats i programmen finns: