Tankar om Kristian Gidlund #fuckcancer

Cancer är en av alla de saker i våra liv som påverkar oss allra mest.

Den tar mammor bort ifrån sina barn och lämnar en halv familj till en framtid som skrivs i skuggan av detta trauma. Det an te sig bra på sikt men det som en gång ovillkorligt slet sönder fundamentet i livet för flera små och stora människor lämnar aldrig in helt och fullt.

Den tar också bort unga söner och döttrar från sina föräldrar och syskon på ett vis som på sitt sätt är ännu grymmare. Barn begravs av sin familj.

Till denna nära grupp, vars hela fortsättning på livet påverkas i grunden, finns alla vi andra som mer eller mindre påverkas av att nära, kära och mer avlägsna som insjuknar och inte klarar sig igenom det hela.

Sedan har vi huvudpersonerna själva – alla de drabbade – som utifrån sin egen styrka och förutsättningar väljer ett sätt att hantera sjukdomen, eller bara åker med i sitt eget livs värsta resa, på så många olika vis.

Av alla dessa sätt att hantera det på är inget rätt eller fel. Men jag personligen ser hur viktigt det är med förebilder som exempelvis Julia Mjörnstedt, urkraften bakom Ung Cancer grundat som en följd av hennes egen sjukdom, som just vågar prata om det otäcka med cancer.

Eller som dagens tvivelaktiga huvudperson Kristian Gidlund som under hela sin sjukdom, både den första omgången och efter återfallet för ett drygt år sedan, på ett naket ärligt vis har skildrat en nedåtgående spiral mot botten och livets slutskede på ett sätt som bokstavligt talat tagit människors känslor med på en resa som inte på någon punkt har varit trevlig men som är en beskrivning av den bistra verkligheten som ändå är oerhört viktig att få ta del av.

Helt utan den poetiska styrkan i Gidlunds sätt att beskriva sin sista tid på har jag med egna ögon sett just förmågan att det ända in mot slutet är den drabbade som själv håller modet uppe hos misströstande nära och kära. Ända till sista dagarna när inte ens ögonen längre kunde övertyga någon om att det skulle komma något gott ut ur det hela.

Kristian Gidlund är borta men hans sätt att dela med sig av kampen och alla tankar under resan mot slutet har varit äkta, osminkad och med en ärlighet som är beundransvärd bara den. Det är något som kommer att leva kvar länge i så många människors hjärtan som inte hade en aning om vem han var före sjukdomen.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *