Hur långt sträcker sig välfärdens resurser?

Socialdemokraten Johan Westerholm har fastnat vid en, som han tycker, mycket bra text av Ivar Arpi på SvD som handlar om resurserna i vården och hur vi ska möta framtidens dilemma.

Westerholm sammanfattar sina tankar så här:

Min adress i detta är att vi måste tänka utanför boxen och se vården och välfärden i ett vidare perspektiv. Se på interdepenserna och sätta saker och ting i sitt sammanhang, då kan vi få dagens medel att räcka längre. Men. Och nu kommer det jobbiga, vi måste även börja fundera på välfärdens bortre gräns. Hur långt som den allmänna välfärden skall sträcka sig för det är som Arpi säger, åkommor som för bara några år sedan var handikappande eller dödliga kan botas men till mycket höga kostnader. Kostnader som måste tas på bekostnad av annat. Inom ram eller via skattsedeln. Att säga att vård är en mänsklig rättighet för alla är att göra det lite för lätt för sig om vi inte kan definiera vad är vård, vilka är alla och vilka krav vi ställer på den enskilde.

Var går välfärdens bortre gräns och vilka krav ställer vi på varandra för att få ta del av denna vård? Hur prioriterar vi resurserna inom vården eller ska de vara obegränsade för evig tid?

Det är de intressanta frågorna, inte utan etiska och moraliska fallgropar. Huruvida stafettläkare är överbetalda eller inte är faktiskt, och där håller jag med Arpi, närmast en fråga på marginalen i sammanhanget. För handen på hjärtat: Var går den allmänna välfärdens bortre gräns? Och vem betalar för detta?

Det här är viktiga tankar och det är något som jag har bloggat om i omgångar tidigare.

Grunden måste vara att utgå i från att de svårast sjukaste i första hand är de som ovillkorligt garanteras vård. Vad som sedan ska ingå i vad man kan kräva att få från sitt landsting är sedan den svåra frågan.

En åldrande befolkning i kombination med alltmer långtgående behandlingsmöjligheter. både i form av medicinering och operationer, gör att de gemensamma resurserna i framtiden aldrig kommer att kunna täcka det som vi ansåg rimligt för bara några år sedan.

Vid sidan om att utgå ifrån de allra svårast sjuka och deras behov så måste det också finnas samma ovillkorliga garanti för att barn aldrig ska kunna vara en prioriteringsgrupp i vården.

Men för alla oss vuxna är den krassa sanningen att vi måste fundera vad som ska bekostas av skattepengar och vad som ska bekostas ur egen ficka. Det finns redan sådana gränsdragningar, men de ser olika ut i olika landsting och för att skapa en linje i det hela och en tilltro till vad skattepengar ska betala så måste det till nationella riktlinjer.

Vilka mediciner ska ingå i den skattefinansierade vården?

Vilka behandlingar ska ingå i den skattefinansierade vården?

Vilka kirurgiska ingrepp ska ingå i den skattefinansierade vården?

Det här kan tyckas vara en höger/vänster-frågeställning men det är inte en fråga om höger eller vänster. Detta är något som alla partier med en seriös syn på framtiden måste fundera över och man måste göra det relativt omgående.

Ska provrörsbefruktningar vara något som ingår i den skattefinansierade vården?

Var går gränsen för när sk skönhetsingrepp är okej att betala med skattemdedel och när ska den egna plånboken betala?

Det är några exempel på svåra avvägningar och det finns en lång rad liknande exempel som kommer att bli aktuell att ta ställning till.