Sorgen finns hela tiden närvarande i “Känn ingen sorg”

Att en film om GBG:s största artist under 2000-talet får blandade reaktioner bland filmkritiker är egentligen inte så konstigt. Dock har jag ingenstans läst något annat än att Håkans musik är obestridlig oavsett åsikter om själva filmen och där någonstans som också kärnan i filmen trots allt finns och det som manusförfattare och regissörer riktat in sig på.

Det är ur Håkans musik som filmen ens har kunnat uppstå och det är ur denna karaktärerna har byggts. Eva, Lena, Jonny och Pål finns där i musiken och hur mycket av det Håkan skrivit om Pål (sig själv) och dom andra som verkligen är sant vet väl bara han själv, men som han själv sjunger i en av sina låtar – ibland är en lögn det finaste man har – så kanske det inte är den exakta sanningen som är viktigast utan den känsla som förmedlas via musiken som är viktigast och också är det som har gjort en liten kille som inte trodde sig våga sjunga en enda ton offentligt till en av vår tids allra största låtskrivare och artister.

Det finns många ord om det galna, det pskykedeliska och den glättiga ytan i ett GBG som befinner sig i ett tropiskt tillstånd utan regn (förutom när Lena ska prata allvar med Pål) och missvisande bilder av oändligt stora lägenheter i Majorna. Men någonstans är det inte det som kan uppfattas på det här viset som fäster sig. Det är istället den ständigt närvarande känslan av sorg som grundar sig i de små besluten i livet som får stora konsekvenser och som påverkar omgivningen. Hur obeslutsamhet, osynliga och diffusa hinder, som bara sitter i huvudet, är begränsningen för så många kreativa allvarsamma själar runt omkring oss.

Är det något man ska ta med sig ut ur filmsalongen efter att ha sett “Känn ingen sorg” så är det kanske känslan av att den där sorgesamma känslan som i alla fall jag bär med mig genom filmen, och som når sitt klimax i slutet av filmen, hur sann eller skruvad själva filmen är i förhållande till det verkliga livet ändå har den röda tråden av Håkan och hans förmåga att bryta barriärer som var ett hinder ifrån att våga göra det han brann för och att våga älska de personer som han var kär i.

Sammanfattningen av “Känn ingen sorg” är att även om det inte är en magisk film så är det en mycket, mycket bra svensk film om än med en betydligt mer sorglig underton än vad som kommit fram i diverse recensioner. Men det viktiga är inte själva den sorgliga undertonen utan det slutliga budskapet om att det alltid finns en väg ut ur det som kan tyckas omöjligt.

Man kan välja att haka upp sig på GBG-referenser och Instagram-liknande vyer om man vill, men man kan också välja att se till filmens innehåll och budskap. Jag väljer det sistnämnda.

Musiken från filmen, både med gamla och nya versioner av Håkan själv och med de som spelar Pål och Eva i filmen, finns på ett soundtrack tillgängligt även på Spotify:

Jag har lyssnat på de flesta av låtarna hur många gånger som helst, och vet ju egentligen vet om det, så är det slående i hur många av alla låtar som just “Eva” är den som historien kretsar kring i hans tidiga låtar precis på samma vis som det gör i filmen. Även om allt inte är med sanningen överensstämmande så ligger där nog i alla fall väldigt många delar sanning i just allt om Eva.