Folkhemsnostalgi är inte lösningen på dagens problem

Den debattartikel som Dogge Doggelito fick in i Aftonbladet för några dagar sedan, och som blivit enormt uppmärksammad och delad i sociala medier, är bara det senaste tecknet på något allvarligt i vårt land. Det allvarliga i att lura sig att tro på nostalgi som lösningen på dagens problem.

Jag arbetade från mitten av nittiotalet och ett drygt decennium framåt tillsammans med en man som på allvar, vid flera tillfällen, uttryckte orden att “allt, precis allt, var bättre förr”. Under dom åren var vi många som skrattade åt hans nostalgi som bottnade i en pessimistisk inställning till alla förändringar runt omkring honom. Idag kan jag se honom som ett tidigt tecken på det som idag börjar bli ett allvarligt samhällsproblem där nostalgi i olika tappningar hotar att bryta sönder vårt land.

På den ena sidan av denna nostalgiska bild av Sverige återfinner vi Sverigedemokraterna som ser tillbaka på ett land som var så mycket bättre förr och deras lösning på problematiken för att återfinna landet dom vill kalla Sverige är att stoppa all invandring och helst skicka ut så många av alla med icke-svenskt påbrå som bara är möjligt.

På den andra sidan finns de sanna folkhemsnostalgikerna som tror att landet dom kallar Sverige dog ungefär i samband med att Olof Palme blev mördad 1986 och att så som landet såg ut före detta är något att längta tillbaka till. Till dessa hör Dogge Doggelito och det han skriver i Aftonbladet.

Problemet med Dogges text är att även om den i juli 2013 är riktad mot Alliansregeringen så stod han för ungefär samma tankar redan före valet 2006 när vi hade en socialdemokratisk regering. Det som idag ser ut som, och av många tolkas som, en kritik enbart mot vår nuvarande regering är i praktiken en kritik mot alla andra partier i riksdagen förutom Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Det är helt enkelt en nostalgisk text utan vettig verklighetsförankring.

Det finns många stora och bekymmersamma problem i dagens samhälle precis som det fanns för 20, 30 och 40 år sedan. Det finns enormt mycket i övrigt att önska av dagens svenska politikers förmåga att skapa visioner och banbrytande tankar som kan omsättas i de stora och nödvändiga förändringar som behövs för att dra nytta av alla de möjligheter som finns.

Samtidigt är det en mycket mer komplex värld idag än på nostalgikernas tid. Det är en öppen värld där Sverige inte längre kan regera sig själva på det vis som gick på den tiden. Jag vet inte om Dogge även tycker att öppnare gränser och och de kraftiga förbättringar för människor runt om i världen som vi har sett sedan mitten av 80-talet är av ondo. Det är i alla fall väldigt lite av den världsordning med stängda gränser, i Europa och runt om i världen, som jag såg under min uppväxt på 70- och 80-talet som jag vill ha tillbaka igen.

Så frågan är var nostalgin sätter sina gränser för vad som var så mycket bättre förr att vi ska se till att få det tillbaka och vad som ändå var lite sisådär?

Var Sverigedemokraterna och dess anhängare siktar in sig på det vet vi. Vad Dogge och alla hans folkhemsnostalgiker på vänsterkantens barrikader verkligen vill att vi ska få tillbaka och vad som eventuellt har blivit bättre sedan dess är oklart.

Tiden har sin gång och nostalgi i måttliga proportioner behöver absolut inte vara något negativt. Men när det plockas fram i så stora mått, med så illa underbyggd argumentation och helt utan några svar om vad det egentligen är som ska uppnås är det bara en sorglig läsning. Om Dogge hade varit en ensamseglare hade jag inte varit så bekymrad men nu vimlar det av meningsfränder till honom som har fastnat i dåtiden.