2 år efter Utøya har utvecklingen gått åt fel håll
Det är lätt att bli deprimerad när man läser om vad som har hänt i Norge 2 år efter katastrofen i centrala Oslo och på Utøya. Det är ett land där man alltmer öppet kan visa sin intolerans och där jakten på människor från utomeuropeiska länder alltmer legitimeras.
Det räcker att läsa Katrine Kielos och Ali Esbati för att inse att politiken inte har räckt till i Norge och att en liknande utveckling är precis lika tänkbar i Sverige på sikt och förmodligen en mer sann bild av mentaliteten i vårt land än vad vi vill erkänna.
När jag läser vad jag skrev dagarna och veckorna efter 22 juli för 2 år sedan så är det ett inlägg jag fastnar vid där jag utvecklar mina tankar om en skandinavisk agenda för demokrati, tolerans och öppenhet. Jag var ganska skeptisk redan då och tyvärr är det egentligen ingenting som har förändrats till det bättre vare sig i Norge eller i Sverige.
Så här skrev jag den 26 juli 2011:
Vi kan fortsätta att hitta samband mellan de åsikter Anders Behring Breivik står för och de partier, som finns i parlamenten i Norge, Danmark och Sverige, hur länge som helst.
Kopplingarna finns där, inget snack om saken, men det är liksom vare sig en tröst eller något som hjälper oss att hitta en väg in i tolerans med ett klimat som inte föder extremister som hatar skandinaviska politiska partier för deras ställningstaganden för de värderingar som hatas.
Vi har tillåtit att dessa partier har fått en plats i det demokratiska rummet och det oöverblickbara förändringsarbete som kräver en nordisk samling är det som kan marginalisera dessa tankar. De försök som har skett att hålla åsikterna borta har inte i något nordiskt land lyckats. Det finns därför ett kollektivt ansvar i Sverige, Norge och Danmark att lyckas finna en annan väg, ett annat sätt, att sätta upp denna skandinaviska agenda för tolerans och öppenhet.
Kortsiktigt kommer det kanske att lyckas trycka tillbaka dessa åsikter genom att ställa Anders Behring Breivik direkt mot texter och åsikter som har framförts av företrädare för dessa partier de senaste åren. Fremskrittspartiet kommer med stora sannolikhet att få bekymmer i höstens norska val.
Men på lite längre sikt än så kommer det inte att räcka till. Det handlar om att hitta en annan väg bort ifrån intolerans och kraftigt överdrivna föreställningar om en dold agenda för att ta över den europeiska civilisationen.
Rent krasst handlar det om att alla som nu med fasa ser följderna av vad Anders Behring Breivik har åstadkommit i Norge och som på olika vis manifesterar detta med diverse norska flaggor och annat till stöd också är med och fullföljer det hela genom att inte visa minsta lilla tolerans för åsikter som tangerar de denna person står för och som ligger i linje med en rad skandinaviska parlamentariska partiers grundsyn.
Det komma inte att räcka med att låta denna känsla vara rådande ett tag framöver och tro att detta räcker för att vrida klockan tillbaka till ett öppet samhälle och tolerant samhälle som inte göder personer som Anders Behring Breivik.
Jag misstror inte någon enda människa som på olika sätt uttrycker sitt obehag och sin sympati efter helgens massaker, men jag är tyvärr inte alls säker på att detta kommer att räcka till för att trycka tillbaka grundproblematiken och det är här den skandinaviska samlingen för ett mer demokratiskt och mer medmänskligt samhällsklimat som kan hålla isär individer och dess oacceptabla handlingar ifrån folkgrupper baserat på urpsrung och hudfärg.
Det handlar om att våra skandinaviska politiska partier tillsammans, över nationsgränser och politiska blockeringar, lyckas ena sig och tillsammans med befolkningen och olika gränsöverskridande demokratiska rörelser visa vägen mot vad som är acceptabelt och vad som med öppenhet ska bekämpas. Då blir det också blottlagt vilka partier som väljer att ställa sig utanför och, i skenet av vad som nu har skett, med vilka argument det sker.
I detta arbetet har även media en extremt viktig roll att spela så att inte även fortsättningen av processen fram till en fängelsedom för Anders Behring Breivik blir något som sker på hans agenda och som, om det inte redan skett, skapar en förebild för andra att agera i sin egen övertygelse om samhällets ansvar och politiska partiers svek mot sina länder.
Stoltenbergs ord om mer demokrati och mer öppenhet är att ta fasta på. Det handlar om att de skandinaviska länderna ska använda 7/22 att inte bli ett skandinaviskt 9/11 där mer rädsla och ännu större inskränkningar på den personliga integriteten ska agera en snabb lösning på något som är betydligt vidare än en quick fix.
I Norge ser det ut som det gör och Stoltenberg är med stor sannolikhet inte statsminister mer än några månader ytterligare innan en regering med högerpopulistiska Fremskrittspartiet som en del är högst trolig.
I Sverige tävlar alla andra partier om att olja in sig så mycket som möjligt för att undvika att beblandas med Sverigedemokraterna, men det är inget parti som en snuddar vid att lyfta problematiken med tillhörande lösningar upp på bordet. Sannolikheten att det sker före nästa års val är liten och därmed kan vi stå med Sverigedemokraterna en bra bit över 10 procent, kanske 15, när riksdagen samlas i oktober nästa år.
Breivik motade inte bort främlingsfientligheten med sina handlingar. Han hjälpte bara till att släppa ut dom verkliga åsikterna fritt på banan. Frågan är vad som kommer att få samma sak att hända i Sverige eller om vi bara sakta men säkert går åt samma håll som Norge?
Det är lätt att tänka tillbaka och hedra alla offer en dag som denna men det är, precis som Johan Westerholm så riktigt påpekar, alla andra 364 dagar varje år som också måste levas i samma anda.
Om inte det sker och vi istället accepterar alla främlingsfientliga och rent rasistiska åsikter från människor överallt runt omkring oss, från gamla tanter till grannar och arbetskamrater, så är Norge inte långt borta och då är vi även officiellt samma intoleranta land som dom tycks ha blivit.