Gyllene Tider får mig att vilja kräkas #blogg100

Mina första riktiga musikidoler som jag kan minnas var Gyllene Tider. Visst fans det andra artister och låtar före dom som jag tyckte var bra, men just deras första skiva var något jag fastnade rejält för.

Jag hade inte skivan själv, LP:n som det handlade om då, utan jag var beroende av att antingen spela in deras låtar från radion på kassettband eller helt enkelt be någon som hade den åtråvärda skivan att göra det åt mig.

När jag nu, mer än 30 år senare lyssnar på Gyllene Tider så är det just detta första album tillsammans med det andra Moderna Tider som är de jag tycker är bra. När jag fick det hett eftertraktade albumet Puls, på kassettband, på min 12-årsdag så var det faktiskt något av en besvikelse

Det finns bra låtar även på Puls och Heartland Café, men inte på samma vis. Och det som sedan rönte så stor kommersiell framgång på 1990- och 2000-talet håller inte alls på samma vis.

Efter Gyllene Tider har Gessle fortsatt att vara framgångsrik med Roxette och är ju egentligen en av dom mest lyckade låtskrivarna, sett till sålda skivor, som vi har haft i Sverige. Ändå är det fortfarande med Gyllene Tider som han har de allra största framgångarna med i Sverige.

Men jag har fått svårare och svårare med de återföreningar som han och Gyllene Tider har gjort genom åren. Den första 1996 med Återtåget och den andra 2004 med sitt 25-årsjubileum. Någonstans där övergick det som då fortfarande var något som var helt okej att lyssna på till något som är ganska odrägligt.

Jag vet exakt var det skedde. Det var i augusti 2004 på deras konsert i Jönköping under 25-årsturnén det året. Det var då jag insåg att det inte handlar om att spela musik för en publik och försöka ge den något speciellt. Det handlade bara om att som en maskin leverera en fruktansvärt förutsägbar räcka låtar som förvisso är hits och i flera fall riktigt bra sådana, men som mest framstod som en turné för att spela in pengar till alla andra utom Gessle som redan badar i dom.

Inget fel med att tjäna pengar, tvärtom, men när det inte sker med större finnes än så från en av min barndoms stora idoler så var det där och då som mitt verkliga intresse för bandet dog. Jag lyssnar fortfarande på några av dom riktigt bra låtarna, som Billy och några fler, men mer än så lär det aldrig bli igen.

När bandet nu återigen, efter ytterligare 9 år, ska ut på en återföreningsturné i mastodontformat och med utsålda arenor så är jag inte för en enda sekund intresserad av att vara en del av det hela.

Det finns många artister som spelar sina gamla hits och kommer undan med det. Men det måste ske med en viss känsla och inte som en perfekt produkt med den perfekta Per Gessle som drar i alla trådar.

Det är många som sågar Tomas Ledin jäms med fotknölarna, men till och med han levererar ju någon form av känsla i det han gör med sina gamla låtar.

Det är upp till var och en att vara en del av detta svenska sommarnöje, men jag passar och fortsätter lyssna annat och mer relevant.

För övrigt anser jag att Sommartider är en av de sämsta låtarna som Gyllene Tider någonsin har gjort.

Detta är inlägg 85 av 100 i intitiativet #Blogg100 som går ut på att skriva ett blogginlägg om dagen med start den 2013-01-23.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *