Oacceptabel prioritering av immateriella brott före brott mot människor #blogg100

Polisen saknar, eller snarare prioriterar bort. resurser för att hantera brott mot personer på internet där bland annat den aktuella debatten om hot och hat mot offentliga personer ingår.

Att det är på det viset illustrerar Per T Ohlsson i sin debattartikel i Sydsvenskan:

I förra veckan berättade Läkartidningen att riksåklagaren, RÅ, har tillsatt en grupp med tolv åklagare vid sex kammare som skall handlägga brott inom hälso- och sjukvården. […] Bakgrunden är den uppmärksammade processen mot en narkosläkare som 2009 greps på Astrid Lindgrens barnsjukhus. […] RÅ fann ingen anledning att kritisera de inblandade åklagarna, men för alla som följde fallet var det uppenbart att handläggningen hade stora brister när det gällde såväl kompetens som bemötande. […] Genom att koncentrera utredningar om brott i vården till specialåklagare vill RÅ minimera risken för att något sådant inträffar igen.

Per T Ohlsson pekar sedan på den obefintliga hjälp polisen ger till människor som utsätts för hat och hot på nätet.

Vad jag kan se är att det inte handlar om möjligheten för polis och åklagare att utreda brott på nätet. Det handlar om att man inte prioriterar detta. Att jag påstår detta grundar jag i det faktum att polis och åklagare har fullt tillräckliga resurser för att utreda immateriella brott.

I veckan dömdes en “Tv-pirat” till ett års fängelse och 37 miljoner i skadestånd för brott mot avkodningslagen när han sålt koder till digital-tv.

Ett annat exempel är självfallet den fullkomligt bisarra domen mot Pirate Bay och skadeståndet på 46 miljoner för fildelning.

Detta är några exempel på att om man vill så kan polis och åklagare med stor kraft utreda och lagföra vad man anser är brott på internet. Jag ser ett tydligt mönster om att det i de här två fallen inte bara handlar om att polis och åklagare lagt resurser på detta för att man själva tycker att det är viktigt utan också om att det handlar om starka påtryckningar från mäktiga ekonomiska intressen inom mediebranschen. TV-kanaler, filmbolag och musikbolag använder enorma resurser för att sätta dit de som, enligt deras uppfattning, stjäl deras produkter och att de har lyckats kan vi se resultatet av.

Brott i form av hot och hat mot enskilda människor kan kanske påstås vara svåra att bevisa, men jag tror inte för en sekund att det för polis och åklagare skulle vara svårare att bevisa och ta vidare till riktiga och rejäla domar i svensk domstol om man bara bestämde sig att lägga lika stora resurser på detta som man har gjort på fildelning och tv-pirater.

Men där det finns starka ekonomiska intressen inblandade det som avser immateriella brott så handlar det här om enskilda människor som utsätts för enorma psykiska påfrestningar där rädslan för att uttrycka sig i det offentliga blir ett personligt straff. Det finns ingen lobbyorganisation som för deras talan och resurserna saknas till övervägande del.

Det blir en tydlig avgrund mellan prioritering mellan människa och påstådda immateriella brott och de signaler detta skickar ut kan visa sig bli förödande i ett längre perspektiv där givetvis inte bara brott på nätet är brott som borde lyftas högre.

Fördelningen av resurserna harmoniserar helt enkelt inte med vad människor anser ska prioriteras. Människor måste gå först och för att avsluta där jag började, med Per T Ohlsson, så uttrycker han det självklara så här:

Man undrar i sitt stilla sinne vad som bedöms som allvarligast, rent juridiskt:

En tonårig grabb som laddar ned den senaste Bruce Willis-filmen, eller en vuxen man som skriver att han tänker våldta och döda kvinnor som han irriterar sig på?

 

Inlägg #025 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.