Lost in paradise – familjedrömmen som förverkligades #blogg100

En evighetslång mellanlandning på Heathrow – En doft av Asien i ett Singapore med storslagen arkitektur – Kulturkrock i Ipoh – Total nedvarvning på Pangkor Island – Skön hotellvistelse i ett rörigt Kuala Lumpur.

Flygförsening till Sydney med fullservice från flygbolaget – En dyr vecka i Sydney – Chock över ett avspärrat Christchurch – Nervkittlande första dag med husbil på slingriga smala bergsvägar vid Nyzeeländska kusten – Mil efter mil över vidsträckta vidder, stegrande berg, dalar och azurblå sjöar på sydön med stopp på mysiga och personliga campingplatser – Trollskogar, heta källor och regn på nordön – Nyzeeländskt avslut i ett ganska trist Auckland.

Flyg mot paradiset på Cooköarna med landning som blev ett nytt lyft och ny landning – Fullständig avkoppling på Rarotonga på paradisstrand boendes på suveränt hotell med total service med sol, bad, snorkling, löpning och sköna solnedgångar i hav utan slut.

Uppväckta till verkligheten på Los Angeles International Airport och några dagar i det bisarra Las Vegas – Återseende av bröllopsplatsen i Valley of fire – En natt i Ybor District i Tampa – Ny husbil i Florida som på alla sätt var helt annorlunda som campingland – Stora bilar och opersonliga campingplatser – Svårtillgängligt och tillstängt – Tillbaka i Tampa.

Amtrak till New York – 26 timmar genom delstater och städer längs östkusten – Rakt in på Penn Station – Gul taxibil till hotell och kärt återseende – Fina men kalla dagar på Manhattan med supershopping för dom sista pengarna och mer därtill.

Nattflygning till London och supertrist SAS-plan tillbaka till Landvetter – Back in reality…

Det som började med en vild tanke om att ta ledigt från allt under en längre tid utkristalliserade sig sommaren 2010 till en målsättning att vintern/våren 2012 dra iväg med hela familjen i 3 månader runt jorden.

Det slutliga planen landade på 77 dagars resa med stopp i fem olika länder och enormt många minnen som tagit ganska lång tid att fullt ut smälta.

Idag är det exakt ett år sedan vi tidigt på morgonen blev skjutsade till Landvetters flygplats för den första av elva flygningar. Planerna var nitiskt gjorda i rena resor från A till B och det boende som krävdes på olika destinationer. Väl på plats fanns inga planer för dagarna som kom och gick. I princip allt fungerade bättre än vad någon av oss kunde tro.

Minnena efter resan finns där hela tiden och det har tagit tid att ta in allt och verkligen förstå vad det var vi gjorde. Även om jag sammanfattade mina tankar redan när det gått 6 månader sedan vi kom hem så har det fyllts på sedan dess och en längtan efter så många platser och annat på resan har egentligen bara växt.

För första gången på ett bra tag var jag inne på Flickr och kikade igenom alla bilder vi tog och det är verkligen så att minnen och all längtan suger tag i magen på mig. Andra bilder än de som är tagna återkommer. Dofter och andra intryck framkallas igen och känslan av att kunna knäppa med fingrarna för att återvända i år igen tar över. Just möjligheten att under en så lång sammanhängande period kunna ta dagen som den kommer utan alla vardagliga rutiner hemma var grymt och även om barnen inte kommer att minnas allt så är det ändå något som jag tror är en bestående positiv del i deras uppväxt.

Singapore gav oss ett kort och intensivt mycket bra intryck. Ytterligare ett antal dagar där utan jetlag. Ännu några löprundor längs med Singapore river och runt Marina Bay Sands. Lite mer av alla galna byggnader i denna mycket europainfluerade asiatiska stad.

Det vänliga landet Malaysia är ett fullgott alternativ till Thailand. I alla fall om man vill komma bort ifrån att stöta på Svenssons och Anderssons på varenda gata i huvudstan eller på stränderna längs Indiska oceanen. Det var en chock när vi kom till Ipoh i inlandet. Kontrasten till Singapore var så extrem. Men hade vi besökt den stan lite senare så skulle vi nog tagit det med större lugn. Stränderna och lugnet på Pangkor Island är det som barnen hela tiden återkommer till. Det är deras allra starkaste minne vid sidan om husbilsnätterna.

All tid i Malaysia, oavsett Kuala Lumpur, den lilla stan Ipoh eller lata dagar med sol och bad så är vänligheten från alla hela tiden närvarande. Vänligheten med en viss blyghet och att det så påtagligt var kvinnor som arbetade överallt i receptioner, på restauranger och butiker.

Vi visste att vår resa gick i början av hösten när vi skulle till Australien och Nya Zeeland. Det märktes redan när vi kom till Sydney där det regnade en hel del och inte alls var så fint väder som det ens brukar vara där vid den årstiden. Det hade varit en usel sommar hela tiden och inte alls i närheten av den rekordvärme som man nu ser på östkusten.

Annars var Sydney där och då en dyr historia och kanske färgade det lite bilden av stan. Men även här kan jag nu känna att jag gärna åker dit igen och kanske då lite mer fokuserat på att inte ha 50 dagar till som pengarna ska räcka till. Vi bodde på The Rocks och höll oss ganska centralt i stan hela tiden förutom en dagsutflykt med sol och bad till Manly Beach.

Fortfarande är Nya Zeeland totalt sett höjdpunkten av helheten. Kanske är det inte så konstigt med tanke på att en fjärdedel av resan bestod av det landet, men allra mest för att det är ett makalöst land som man inte ens är i närheten av att hinna uppleva på så kort tid som tre veckor.

Det spelar ingen roll vilken fantastisk plats som jag ser bilder från i Nya Zeeland på nu så är det en plats vi inte besökte. Det är ett land med ett folk och en känsla som på många sätt påminner om Sverige. Landskapet är inte detsamma givetvis, men sättet att vara på och känslan i butiker, på hotell och andra platser skulle likaväl kunna vara någonstans i Sverige.

Det som över allt annat var just paradiset på resan var vår tid på Cooköarna och huvudön Rarotonga. Kanske för att vi då hade varit bort så länge att vi redan var så nere i varv att det där med att ta dagen som den kom var fullkomligt naturligt. En skön avslappnad stämning med boende på ett hotell där pengarna kunde lämnas på rummet (slutbetalning vid avresa), utrustning för att bada och snorkla lånades och solen sken sådär perfekt över lagunen som det gör i bilden av paradiset.

Avslutningen av resan skedde i USA med stopp i Las Vegas några dagar innan husbil nummer två tog oss runt i Florida. Las Vegas är galet, och måste upplevas, men det är ingen plats att vara med barn. Huvudsyftet med att ens åka dit var att det var där vi gifte oss, utanför stan i en nationalpark, och vi ville låta barnen se var detta skedde.

Florida blev en mindre besvikelse och att jämföra husbil i Nya Zeeland och USA är två helt skilda världar. Det är ett mycket mer otillgängligt land att ta sig fram med husbil och den gemytliga stämningen från Nya Zeeland är nästintill obefintlig. Vanlig bil och hotell är nog att föredra i Florida.

Totalt sett tror jag att man kan säga att till de platser vi besökte utan att ha för höga förväntningar på förhand så var det en fördel. Sydney hade i alla fall jag en helt annan bild av innan och den stämde inte alls vilket nog gav en viss besvikelse. Detsamma gäller Key West och den mytomspunna resan dit ut på alla broar som inte alls gick mitt ute i vattnet på det viset som var min bild på förhand.

Sedan har vi ju The Big Apple.  Jag tror att det är svårt att ha en lagom-känsla för New York och Manhattan. Förmodligen älskar eller hatar man den stan odelat. För mig är det en odelad kärlek till en makalös plats där man aldrig slutar att fascineras.

Det spelar ingen roll att snålblåsten varit förlamande vissa av dagarna där. Själva miljön och pulsen övervinner det mesta.

En kronologisk fotoresa från våra 77 dagar finns i det här setet:

När vi väl varit hemma ett tag så slöt vi cirkeln genom att i en bok sammanfatta hela resan från de första planerna sommaren 2010 och fram till det att vi var hemma igen och hunnit hämta andan.

Det är plock ifrån vår blogg kompletterat med praktiska tips och tankar om att resa med barn. “Lost in paradise – boken” finns att köpa på Vulkan.

Att det har gått ett år sedan vi åkte iväg tidigt den där kalla måndagsmorgonen känns idag ganska avlägset och nästan lite overkligt. Men känslan av vad vi var med om är inte svårare att framkalla än att titta på en bild från resan, läsa om en plats vi varit på eller bara blunda och minnas något av allt fantastiskt.

—–

Lost in paradise var en dröm som förverkligades och även om vardagen kommer ifatt snabbare än vad man vill eller tror så är det ett enormt positivt bagage att bära på.

 

Inlägg #021 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.