Problemen i gymnasieskolan börjar i lågstadiet #blogg100

Socialdemokraterna vill förlänga skolplikten att även omfatta gymnasiet. I praktiken är den det redan.

Att göra gymnasieskolan obligatorisk på pappret kan vara en bra reform om den åtföljs av de resurser som krävs för att göra den genomförbar. Samtidigt så vet vi att resurserna måste tillföras betydligt tidigare än i gymnasieskolan om kvalitén där ska kunna hålla så hög nivå som man måste kunna kräva när vi pratar om ungdomar mellan 16-19 år.

Resurserna i grundskolan måste förse gymnasieskolan med elever som har grundkompetensen för att klara av detta på en högre nivå än vad som är fallet idag när många går in i gymnasiet utan tillräcklig kunskap och mest ser det som ett nödvändigt ont i brist på annat.

I Löfvens och Baylans text går att läsa om att “skoltrötthet kan aldrig mötas med uppgivenhet eller kravlöshet. Skolan behöver jobba strategiskt med att behålla elevers studiemotivation och individualisera stödet till varje elev. Det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare som hjälper och motiverar i skolarbetet.”

Sunt förnuft säger att ovanstående är något som kan uppnås långt mycket enklare om de nio åren dessförinnan har haft hög kvalité på samma punkter. Varje år i den nuvarande grundskolan där detta inte fungerar redan från början är förlorade år för enskilda elever och för frustrerade lärare.

Socialdemokraternas tankar är goda men sjukdomsinsikten måste innefatta de nio åren där före och den problematik som ger 25 procent elever utan gymnasiebehörighet.

En obligatorisk gymnasieskola löser inte detta faktum. Första förutsättningen för att ens kunna föreslå en obligatorisk gymnasieskola är att de elever som ska tvingas till detta har den kunskap som tre ytterligare år kräver.

Det gäller helt enkelt att börja i rätt ända och hitta var orsakerna ligger från början. Läs gärna Hanif Balis text som pekar på några av orsakerna.

 

Inlägg #007 från mig i #blogg100 som är ett initiativ av Fredrik Wass.