Igår drog Janne Josefsson ner byxorna på sig själv
Visst har Uppdrag Granskning sina förtjänster och självklart har Janne Josefsson gjort journalistiska insatser som varit viktiga genom åren.
Men programmet och Josefsson själv har också en benägenhet att inte nå hela vägen i sina ambitioner men ändå, trots detta, göra ett program i klassisk stil där man medels utmattning av intervjupersoner och tittare ändå till slut övertygar tillräckligt många. För oss som sett igenom det arbetssätt man oftast använder blir det bara frustrerande att se det hela.
Igår handlade det om barnfattigdom och ambitionen att överbevisa Rädda Barnen och andra organisationer om att deras siffror om hur många fattiga barn vi har i Sverige är fel. Josefssons retorik gick ut på att man rent visuellt kan identifiera vem som är fattig och vem som inte är det. Faller man inte in i Josefssons fattigdomsbild är man inte ett fattigt barn.
Det är inte så enkelt som att sätta en summa pengar för vad som är fattigdom och att det är dom som går till socialtjänsten som är de fattiga och att alla andra inte är det. Det är så många andra faktorer som inverkar än att bara sätta en pengasumma på fattigdom. Du kan sitta i en ohållbar ekonomisk situation men inte kunna få den hjälp som behövs på grund av att du sitter i en bostadsrätt som du måste sälja innan det går att få hjälp. Säljer du bostadsrätten så har du ingen annanstans att bo istället, men får pengar från socialen.
Bilden är så mycket större än vad Josefsson lyckades måla med spretig penna igår och någonstans så tycker jag att gårdagens program var ett klart och tydligt bevis för vilka förenklade journalistiska arbetsmetoder som det programmet alldeles för ofta använder sig av.
Självklart ska olika organisationer inte använda skruvade siffror för att gagna sin egen verksamhet, men igår föll Josefsson på eget grepp och istället för de intervjuade var det intervjuarens byxor som drogs ner.