Missing People och den stora utmaningen

Precis som alla andra tyckte jag givetvis att det var fantastiskt att 9-åringen som försvann i Göteborg återfanns snabbt som hon gjorde. Med största sannolikhet hade det aldrig skett lika snabbt utan den stora insats som Missing People organiserade. Deras insats med alla frivilliga var strålande sett till hur utgången blev.

Jag kan dock inte låta bli att fundera lite vidare om Missing People både i det här fallet och i andra fall. Att det gick så bra den här gången är glädjande men det hade kunnat gått på ett helt annat vis om den nu misstänkte mannen reagerat annorlunda och känt sig pressad av det yttre tryck som fanns med all närvaro. Vad hade skett om det blivit en konfrontation där denna kille agerat på ett helt annat sätt än att “bara” bära ut henne mitt i natten? Det rapporteras om lynchstämning i samband med att hon hittades och detta långt innan någon från Missing People kunde veta den misstänkte killens roll i det hela. Hade han kunnat skada flickan, sig själv eller någon annan i det pressade läge det alldeles uppenbart måste handla om? Det var inget som var självklart där och då.

Det är stor skillnad i att leta efter en försvunnen person i ett fall som det aktuella i Göteborg där det skett samma dag och när det handlar om ett äldre försvinnande. Ju färskare det är desto större krav ställer det på hur man agerar.

Det jag egentligen vill säga är att jag är enormt imponerad över vilken kraft frivillighet kan skapa men att det också gäller för en organisation likt Missing People att bibehålla en stark kontroll över vad det är man kan hjälpa till med och var gränsen går för var man måste lämna över till Polisen. Detta fungerar säkert idag men med den enorma uppmärksamhet man nu får så dras också ännu fler till organisationen och med detta starka krafter som man måste vara vaksamma över.

Johan Westerholm uttrycker det mycket bra så här:

Vad jag vill ha sagt är att Missing People är en modern folkrörelse som är värda all respekt. Men som ung folkrörelse bör vi vara aktsamma om den. Och motarbeta alla tendenser till att den utvecklas till något annat. Steget mellan just Missing Peoples verksamhet och det som kallas för medborgargarden är kort. Och vi ser i andra delar av Europa hur politiska partier i vissa områden i bland annat Aten numera fyller polisens roll i de senares frånvaro. I det vakuum som uppstår i rättsstatens frånvaro växer andra krafter som inte alltid är av godo.

Det var tankar om nya folkrörelser i ett samhälle som inte längre kan skydda medborgarna fullt ut. Folkrörelser som det är lika viktigt att bejaka som bevaka. Risken, att individer inom dessa går över gränsen, skall inte glömmas bort i denna framgångens stund.

I detta ligger Missing Peoples utmaning när man nu står med stora delar av svenska folkets stöd i ryggen och hyllas som dom hjältar man rättmätigt utnämns till.