Dalsjöfors GoIF och Borås HC – två exempel på dåligt ledarskap

På bara några veckor har två av Sjuhäradsbygdens bästa idrottsföreningar i sin kategori gått på rejäla bakslag vid sidan den arena man egentligen ska hålla till på.

Borås HC fick inte sin ekonomiska situation godkänd och har, även efter hanterad överklagan från klubben, nu tvingats bita i det sura äpplet och kommande säsong spela i division 1 istället för den allsvenska man rustat laget för.

Dalsjöfors GoIF har begärt sig själva i konkurs på grund av den ohållbara ekonomiska situation klubben försatt sig själv med den satsning på det damlag som förra säsongen spelade allsvenskt och nu spelar i söderettan som man leder.

Det är två exempel där jag skulle vilja påstå att det, på olika sätt, handlar om ett ledarskap i respektive förening som inte har haft den kunskap som krävs för att bedriva verksamheten. Borås HC har hela tiden haft klart för sig vad som gäller och trodde nu att man skulle klara sig undan efter  den nya ekonomiska plan som lades fram i april. Problemet var bara att det var fram till mars man hade på sig att lösa och övertyga ishockeyförbundet.

För Dalsjöfors har det uppenbarligen varit en ännu mer blåögd ledning som inför säsongen i division 1, med mål att ta sig tillbaka till Allsvenskan, budgeterat med pengar som inte fanns men som man hoppades på skulle komma genom ett bidrag från allmänna arvsfonden (!) där det “förra året fanns väldigt mycket pengar att söka“.

När föreningen inte fick det bidrag man hoppades på så fanns inte heller en rimlig chans att på annat sätt få in 1,4 miljoner kronor.

Man har haft en hög sportslig målsättning som mycket väl hade kunnat lyckas det här året om man “bara” hade haft en ledning som efter förra årets säsong hade lagt upp den planen baserad på verkliga pengar och inte på förhoppningar om bidrag från allmänna arvsfonden. Istället borde man självklart ha jagat så många andra sponsorer och reella bidragsgivare i övrigt redan i vintras och sedan sett ett eventuellt bidrag från allmänna arvsfonden som en stor bonus mitt i säsongen som skulle ta klubben tillbaka till allsvenskan 2013.

Höga idrottsliga ambitioner kräver ett ledarskap som kan bedriva verksamheten utifrån en verklig situation. Det spelar ingen roll om det handlar om ett damlag där man kan gny om att mycket större resurser går till herrlag på elitnivå. Det är en fråga som kan diskuteras så att det i framtiden kan se annorlunda ut, men när situationen idag ser ut på ett visst vis så måste också verksamheten leva i den verkligheten. Tyvärr har  så inte skett i Dalsjöfors och det är i första hand enormt tråkigt för alla spelare och ideellt arbetande människor i en förening som nu även kan bli av med all övrig klubbverksamhet på den nivå man spelat på.

Problemet med att bedriva idrottslig verksamhet på alltför höga ekonomiska nivåer är något som är ett problem inte bara i det lilla när ett par föreningar i Sjuhäradsbygden drabbas. För mig är det en gåta hur så många av alla stora klubbar på elitnivå runt om i Europa kan fortsätta att år ut och år in spendera fantasisummor på spelarinköp när så mycket annat i samma länder knakar i fogarna rent ekonomiskt.

Jag bara väntar på den första riktigt stora smällen i en internationell förening. Det kanske är först då som det på allvar blir en diskussion om den enorma penningrullning som har stegrats inom idrotten de senaste 20 åren.