Ett politiskt vakum existerar i nationen Sverige

Den snabba opinionsförändring som har skett i svenska politik går att fundera över hur länge som helst och söka förklaringar i både partiledarbyten och en något apatisk inställning till den regeringsmakt som finns i händerna på Alliansen.

För mig var jag på vippen att ta ett avgörande beslut att lokalt engagera mig politiskt, men som tur är har det ännu inte skett. Någonstans så är vi inne i en politisk brytpunkt, med så många frågetecken utan någor klart svar, som i alla fall för mig innebär att vi är tillbaka någonstans innan Alliansen bildades och Göran Persson fortfarande var statsminister.

Vi har en regering som går på tomgång och som inte lyckas bevisa att man vill ta steget fullt ut och ta det ansvar som krävs för att slutligen visa sig vilja stå upp för alla i samhället. Jag tror egentligen inte att situationen skiljer sig nämnvärt ifrån hur det sett ut med en S-ledd regering, men detta hjälper knappast när man utlovat att det ska bli bättre. Det förpliktigar och 1½ mandatperiod innebär att människor börjar misströsta och ser sig om efter någon annan. Exakt så som skedde inför valet 2006.

Detsamma gäller jobbpolitiken. Visserligen är det så att antalet arbetstillfällen under deras tid har ökat under en period med svåra ekonomiska överväganden att göra, men detta räcker ju inte när den totala arbetslösheten inte sjunker tillbaka och småföretagare börjar knorra om att det inte har skett i närheten av vad som utlovats av förbättringar för deras situation. Börjar man prata mätmetoder och annat som inte konkret har med nya jobb att göra så är man odiskutabelt illa ute. Precis på samma sätt som S var inför valet 2006.

Jag ska inte fortsätta hacka på nye partisekreteraren Kent Persson, men något ökat förtroende för Moderaterna skapas inte på det vis som han nu framställer verkligheten på. Jag tror att Per Schlingmann är mer än nödvändigt välkommen tillbaka att arbeta enbart för Moderaterna.

Att fortsätta älta och analysera Socialdemokraterna är egentligen ingen idé. Från botten (Juholt) till toppen (Löfven) på ett halvår är i sig en prestation. Men lika lite som de fantastiska siffrorna för Moderaterna hade substans i verkligheten så har Socialdemokraternas nuvarande läge detta. I mina ögon finns det inga konkreta politiska förändringar presenterade som pekar ut en ny väg för vare sig partiet eller för Sverige.

Vid sidan om de två stora partierna har vi ett gäng partier med mer eller mindre allvarliga problem. Sett till dagens läge har vi inget regeringsalternativ 2014 som kommer i närheten av den storlek som den nuvarande regeringen har. Alliansen riskerar med stor sannolikhet att tappa KD som hamnar under 4% och något rödgrönt regeringsalternativ existerar inte hur mycket media än försöker påstå detta.

Som svarte Petter har vi sedan Sverigedemokraterna som seglar omkring vid sidan om alla de andra och sakta men säkert håller på att etablera sig som accepterat och inte alls så farligt som tidigare. Inget kan givetvis vara mer felaktigt.

Det vakum som existerar gör också att det inte alls är lika intressant och roligt att blogga som det tidigare var. Istället för nya spännande förslag så handlar det om att försvara sig själva och sin politik eller att hacka på motståndaren. Detta är givetvis en del av det politiska spelet, men inte i så hög grad som nu.