Den politiska pendeln har svängt på 3 månader

Under några månaders frånvaro från dagliga direkta politiska debatten i Sverige är det en märkbar skillnad i hur läget ser ut.

Löfven hade precis tillträt,t när jag åkte iväg på långsemester, och det som precis innan det, med Juholt kvar, såg ut som a walk in the park för Alliansen har i de glimtar man får med sporadiska glimtar in i det svenska nyhetsflödet ha förändrats dramatiskt i flera delar.

Dels har S fått den lugn och ro som krävs för att man ska kunna bygga en ny politik. I alla fall har lugnet lagt sig på ytan. Samtidigt är deras stora fara att i blindo tro att svängningen i opinionssiffror är ett tecken på något man själva ska slå sig för bröstet för. Sanningen ligger förmodligen, precis som när katastrofsiffror levererades i vintras, nånstans mitt emellan.

Istället tycks medias fokus ha lyfts ifrån katastrofen Juholt till Alliansen, dess politik och ministrar som snärjer i sig i historier som inte håller ihop. Faktum är att antalet ministrar som har gjort bort sig eller på annat sätt tvingats iväg nu har nått en nivå som inte bara kan viftas bort som individens egna misstag. Även statsministern och hans närmaste krets har ett stort ansvar och dessutom är det fortsatt M-ministrar som lämnar in.

Kriser har det funnits ett antal av under de snart 6 år som Reinfeldt varit statsminister men frågan är om det inte är nu hans största kris har infunnit sig?

Byte av partisekreterare till Kent Persson var även det ett tecken på att partiet inte alls har lyckats förnya sig och nå ut med ett budskap som visar på ett intresse att på allvar fånga upp de problem som man inte lyckats komma tillrätta med så här långt. Kanske lutade man sig tillbaka lite för mycket när Socialdemokraternas kris var som värst och tog ut lite för mycket i förskott. På den punkten har Kent Persson hela tiden varit glasklar när han varnat för just detta.

Det är, ganska plötsligt, en större ovisshet och öppenhet i det svenska politiska landskapet än vad vi har sett sedan Allians för Sverige bildades. Det är inte så att det sprudlar av nya politiska visioner. Socialdemokraternas lyft är inte resultatet av ett politiskt alternativ som skiljer sig nämnvärt ifrån vad den moderatledda regeringen står för. Snarare har man tagit ytterligare steg mot den trånga politiska mitten.

Ett uppbrutet rödgrönt samarbete, ny partiledare i S för andra gången på knappt ett år, ny partiledare i ytterligare tre partier och ett allianssamarbete som inte längre tycks ha kraft nog att komma med nya gemensamma kraftfulla visioner och förslag gör att ovissheten just nu regerar snarare än en cementerad bild av två regeringsalternativ.

I ännu högre grad än tidigare är det nu MP som är, och kommer att vara, partiet med trumf på handen ju närmare valåret 2014 vi kommer. Både S och M är beroende av MP för att kunna vinna makten.

Det allvarligaste av allt är att det inte handlar om att nya politiska idéer och visioner är det som höjer eller sänker förtroendet. Det handlar istället om brist på detsamma kombinerat med partiledare som på olika sätt inte lyckats leda och förnya sina partier.