Så mycket bättre behöver en större dynamik 2012

Även om succén för TV4 med Så mycket bättre är ett faktum även det här året så tycker inte jag att det var lika bra som det första året.

Möjligtvis har nyhetens behag släppt men jag vidhåller att det dels har varit ett sämre fokus på huvudsaken, nämligen själva musiken, den här gången och att det har varit lite väl tillrättalagt i mellansnack och personliga intervjuer. Allt har varit lite för fantastiskt helt enkelt.

Sett till deltagarna så är det Laleh som fått det största lyftet. Många av oss visste att hon var bra redan innan och hon har visat upp en makalös förmåga i nästan varje avsnitt.

Timbuktu har varit stabil och, tror jag, kommit in människors medvetande på ett betydligt bättre sätt än före. Det är inte den succé Petter lyckades med 2010, men mycket bra.

Sedan har vi trion Ledin, Dahlgren och Philipsson som för mig är en kompistrio från ungefär samma miljö. Musikmässigt skiljer de sig åt, men det märks så väl att de känner varandra enormt väl och det tror jag har tagit bort en del av de spänningar och den dynamik som fanns förra året.

Ledin har gjort vad man förväntar sig, varken mer elle mindre, och där hans E-type tolkning nog är den bästa.

Eva Dahlgren har gjort Eva Dahlgren-musik av de andra artisternas låtar, men har nog sammantaget varit en besvikelse för mig.

Lena PH har klart och tydligt visat oss att hon är en sångerska och en artist men att hon inte har någon av de andra deltagarnas förmåga att skapa något eget av sina kollegors alster.

E-type har visat upp en personlig sida av sig själv, men även hans förmåga att göra något av de andra artisternas låtar är begränsad. Däremot visade det sig att hans musik och hans texter faktiskt innehöll mer än vad man kan få för sig när man tidigare lyssnat.

Slutligen så är det Mikael Wiehe som har retats och spelat motvals och gjort versioner på sitt sätt utan att briljera mer än när han gjorde E-types Calling your name i den svenska versionen Jag ropar ditt namn.

Spekulationerna om nästa år är igång och det är många stora namn som nämns.

Jag skulle nog vilja att man tänker betydligt mycket mer på mixen av artister, hur väl dom känner varandra innan och att det inte nödvändigtvis behöver vara en övervikt av riktigt stora stjärnor.

Det namn jag vill ha med kommer sannolikt aldrig att ställa upp. Allra överst på min lista står Mauro Scocco. Efter honom finns Ulf Lundell och Peter Lemarc.

Men ingen av dessa kommer att vara med 2012 och därför tycker jag att uppställningen nästa höst hämtas ur den här gruppen på 14 artister där de med fetstil är förstahandsval och det andra är alternativet:

  • Amanda Jenssen / Helen Sjöholm
  • Toni Holgersson / Olle Ljungström
  • Titiyo / Anna Ternheim
  • Håkan Hellström / Markus Krunegård
  • Andreas Mattsson / Johan Kinde
  • Tommy Körberg / Howlin' Pelle Almqvist
  • Robyn / Lykke Li

Vid sidan om superstjärnan Robyn så är det, tror jag, en mix av andra relativt sett mindre kända/halvt bortglömda artister som förtjänar att uppmärksammas. Framför allt tror jag att det kan skapa en mer intressant mix än i år.

Hur ser er egen drömuppställning ut?