Döden kommer så oerhört nära ibland

Från våra terassrutor är det inte mer än 500 meter fågelvägen.

Man ser tornet och korset sticka upp över trädtopparna och klockornas ringande som jag när vi flyttade hit noterade varje gång de hördes är något som man inte tänker på längre. Ungefär som med de tutande tågen där vi bodde tidigare.

Igår förmiddag sprang jag förbi kyrkan i Bollebygd någon gång runt halv tolv. Samtidigt pågick gudstjänsten inne i kyrkan och utanför var allt precis lika tyst och öde som det brukar vara när jag passerar på just den rundan. Tystheten igår var än er påtaglig för mig då musiken i mina lurar hade lagt av.

Senare på eftermiddagen var jag i full fart med att avverka några tallar på tomten när jag hörde brandbilar tuta och köra förbi. Inget jag reagerade mer än som en notis på. De passerar alltid förbi just där vid varje form av utryckning.

Ännu en stund efter detta hördes ett allt högre ljud från en helikopter som närmade sig. Den kom västerifrån rakt emot vårt hus innan den svängde av åt riksväg 40. Min första tanke var att det handlade om ännu en trafikolycka som skulle tas om hand.

Jag hann bara fortsätta med mitt sågande innan helikoptern hade vänt och istället kom tillbaka. Den saktade in i höjd med kyrkan och försvann sedan bakom tornet och landade innan det blev tyst.

Tystnaden bestod i en stund innan helikoptern lyfte och flög rakt över mig i riktning mot Borås. 

När bullret hade lagt sig tänkte jag inte mer på detta förrän jag gick in på bt.se för att se om det stod något om en olycka i Bollebygd. Rubriken som mötte mig gav kalla kårar längs ryggraden.

En 8-årig flicka var allvarligt skadad efter en olycka på kyrkogården i Bollebygd där hon fått en gravsten över sig. En stund senare gick det att läsa att hon avlidit av skadorna.

En flicka, bara ett par år äldre än min dotter, leker på kyrkogården och välter en vanlig gravsten över sig så illa att hon inte klarar sig. Förmodligen en lek som vilket annat barn, mina inräknade, mycket väl hade kunnat ägnat sig åt. Inget konstigt alls egentligen. 

Men nu sker olyckan och det sker dessutom på en kyrkogård. 

Som alltid när något som detta händer så börjar alla undra vem det kan vara och om det är någon man känner.

När det även handlar om ett barn och att hon går på skolan i Bollebygd så blir det ytterligare en dimension som inte minst alla nära vänner och skolkompisar ska bearbeta och hantera.

Hur förklarar man för ens egen 6-åring att en 8-årig flicka har dött?

Jag valde att berätta lite försiktigt på väg till skolan idag att det kanske inte kommer att bli en vanlig dag på skolan idag och att det beror på den olycka som skedde igår där en flicka som går på hennes skola var den som dog.

Det kom två kommentarer från henne: "Vi brukar prata på samlingen varje morgon" och lite senare "Var det på den kyrkogården där jag har varit med dagis?".

Hon har fullkomligt klart för sig själv att när man dör blir man en ängel uppe i himlen. Inget religiöst i övrigt utan bara ett konstaterande att det är där alla som är döda finns. Det är där hon vet att kusinen Noel som aldrig fick leva alls, hennes farfar som dog långt innan hon föddes och gammelmormor finns. Det är hennes 6-åriga placering av de döda.

Jag skulle ändå hämta henne tidigare från skolan idag och gjorde det ytterligare en stund före planen, redan när skoldagen var slut innan fritids tar vid. Mest för att man inte vet hur krishanteringen på skolan fungerar och inte minst hur hon har tagit in vad som har berättats och pratats om.

Flickan gick i samma del av skolan som min dotter, med delvis samma lärare och gemensam fritidsavdelning. Det var självfallet märkbart påverkad personal där idag, men dom tycks ha haft ett bra samtal med alla barn som ändå inte är mer än 6-7 år

Jag föreslog att vi skulle stanna till vid kyrkan och, om hon ville, tända ett ljus för flickan som dog igår. Men det ville hon inte. Hennes klass ska istället gå dit imorgon efter sin idrott. Hon ville vänta att gå dit tills dess.

Nu ikväll, efter avklarad simskola, så bestämde vi ändå att hela familjen skulle stanna till vid kyrkan på vägen hem.

Hela kyrktrappan var upplyst av ljus och fylld av hälsningar, blommor och gosedjur. Min dotter la ner den vita hjärtformade stenen hon hade med sig innan vi gick in i kyrkan till minnesbordet och fotografiet på flickan.

Det spelades lugn musik i bakgrunden och människor strömade hela tiden till. Vi satt där en bra stund och det var dottern som ville stanna så länge. 

Det är som alltid när något sker närmare en än vad som vardagen ger oss i form av rubriker och händelser, att det biter till lite extra i en när beröringspunkterna blir så många som det blir när en flicka på 8 år förolyckas vid kyrkan 500 meter från vårt köksbord.

Det spelar ingen roll att jag aldrig har sett henne tidigare. Beröringspunkterna är ändå så många och bara tanken på det tragiska och orättvisa i att sånt här får ske gör att man håller på att bryta ihop.

Det är i stunder som dessa man känner en stor tacksamhet inför hur ens eget liv ser ut och att barnen vaknar med ett lurigt leende på morgonen.