Politikerpensionerna är grogrund för politikerföraktet

Det finns något oerhört viktigt i att uppdrag som politiker är något som det skapas utrymme för i samhället.

Det är viktigt för vårt demokratiska samhälle att människor vill, vågar och faktiskt kan ta sig an uppdrag som i mycket hög grad är något som sker utanför ordinarie arbetstider och på en högre nivå för många är ett uppdrag som pågår mer eller mindre dygnet runt.

Det är viktigt att skapa ett förtroende för politiker hos allmänheten så att människor förstår vad som krävs för att klara det. Vi vet alla hur omdömen om våra politiker på olika nivåer kan låta och hur utsatt deras position kan bli. Förtroendet bygger både på förståelse för uppdragets art och på att den förtroendevalda personen har kvar fötterna i verkligheten vilket är något som vi sett många prov på misslyckanden i.

När Sveriges Radio idag rapporterar om vilka pensionspengar som betalas ut till före detta politiker i landets kommuner och landsting så finns det vissa som direkt drar öronen åt sig och anser att det är något som nog behöver ses över. Att som Centerpartisten Bertil Daniels, före detta kommunalråd i Leksand, de senaste 12 åren ha fått ut cirka 250 000 kronor om året i politikerpension är för vem som helst något mycket märkligt och särskilt med tanke på att han själv valde att sluta vid 51 års ålder.

För mig är det inget snack om att det ska finnas en omställningsmöjlighet för en politiker som inte längre har jobbet kvar. Men om man själv väljer att lämna sitt uppdrag så har jag mycket svårt att förstå hur det kan vara möjligt med pensionsutbetalningar likt exemplet ovan. 

En annan som uttalat sig är moderaten Kristina Axén Olin som 2008 vid 46 års ålder självmant valde att träda tillbaka från rollen som finansborgarråd i Stockholm. Hon tycker 3,5 år senare att hon minsann är värd varenda krona hon får ut då hon mer eller mindre arbetade dygnet runt tidigare, vilket hon också säger att hon är stolt över, och nu tar igen förlorad tid med sin familj.

Här uppstår ett trovärdighetsproblem och en avgrundsdjup skillnad till hur de medborgare som röstar fram våra politiker kan agera i sina liv. 

För det finns ingen löntagare som hade kunnat göra vad Bertil Daniels eller Kristina Axén Olin har kunnat göra. Att hoppa av ett jobb vid 46 eller 51 års ålder är en sak. Att känna sig stolt över vad man har uppnått är också helt i sin ordning.

Men att anse att man ska få fortsatt betalning år ut och år in efter att själv ha lämnat ett jobb är helt verklighetsfrämmande och skapar precis det som i folkmun kalla politikerförakt. Ingen av dessa politikers väljare kan säga tack och adjö till sin arbetsgivare och fortsätta kvittera ut en månadslön år ut och år in.

Jag har tagit upp två exempel med en moderat och en centerpartist, men detta är inget som är kopplat till ett visst parti eller en viss kant i svensk politik. Detta är något som är ett generellt problem och som Sveriges Kommuner och Landsting behöver hitta en väg ut ur så snart som möjligt.