Varför väcker inte Juholts Socialdemokraterna några starka känslor hos mig?

Jag förstår ju att det måste vara jobbigt för socialdemokrater att rubriker och debatt fortsätter att handla så mycket om personfrågor istället för att, så som vi kanske hade förväntat oss vid det här laget, få höra om vad som sker för att ta partiet in i framtiden.

Men den tid som har gått sedan Juholt tillträdde har innehållit betydligt mycket mer att önska på den fronten. När Per T Ohlsson igår publicerade sin syn på Juholt och hans första tid så är reaktionerna att han verkar schizofren (Per T Ohlsson) och att det handlar om propaganda från regeringen som nu är rädda för en stark Juholt som trycker tillbaka Reinfeldt och hans regering på en rad jobbiga och misslyckade punkter. 

Att det finns tvivel och/eller oro inom de egna leden förnekas helt och hållet. Att det framförs mer eller mindre kritiska åsikter om både sak och person från en avslappnad och bakåtlutad Thomas Bodström tas inte heller på allvar av tillräckligt många. Han är ju bara en bitter föredetting som spelat mer fotboll än vad han varit politiker och numera skriver dåliga deckare (vilket han förvisso gör).

Jag har starka invändningar emot ett antal av de saker som Thomas Bodström är pappa till i form av beslut som starkt inskränker vår personliga integritet. Däremot tror jag att det totalt sett är den linje han vill att partiet ska ta som är mer rätt, något som han skriver om i sin blogg där han kommenterar sina egna reaktioner på reaktionerna efter hans boksläpp i förra veckan:

Däremot hade jag gärna tagit emot mer kritik för mina olika förslag som jag har skrivit om i boken. Särskilt de som handlar om hur det socialdemokratiska partiet ska bli mera öppet, modernt och demokratiskt, men även förslagen hur vi ska få in flera unga och människor utifrån i partiet. Där har det konstigt nog varit ganska tyst, särskilt från partiledningen.

Just här sätter Bodström fingret på en mycket viktig del av det som partiet har som kanske den största utmaningen inför framtiden och just där som oron från partiföreträdare har börjat cirkulera.

Jag känner inte att Håkan Juholt väcker några starka känslor hos mig som partipolitiskt obunden bloggare med sympatier till höger om mitten i den traditionella skalan. Det är inte därför jag följer vad som sker och jag försöker inte samla ihop så mycket skit som möjligt att blogga och sitta och skratta åt. Det är inte där mitt fokus ligger.

Däremot går det inte att blunda för det uppenbara som sker och i detta göra en egen bedömning av trovärdighet och färdlinje hos ett parti som, om man tog förändringsarbetet i kragen och satte en riktning in i framtiden, skulle kunna vara ett parti som jag kanske skulle kunna återvända till en vacker dag.

Så den som tror att jag, här i den här bloggen enbart skriver om Juholt och socialdemokratin för att racka ner på person och politik, utan någon sans och relevans, tror helt fel och gör det väldigt enkelt för sig om man vänder det hela från de enskilda sakfrågorna till ett resonemang om helt andra frågor genom att sätta ett finger i magen och förklara hur dåliga Alliansen är på den här och den här punkten eller huruvida en journalist som dokumenterar olika mindre och större delar av Juholt första tid som partiledare, är schizofren.

På samma vis som att min ambition är att inte falla ner i träsket, där det inte i huvudsak förs en dialog om sakfrågor, så förväntar jag mig att de som vill föra en dialog om vad jag skriver om gör detsamma.

Jag har alltså inte som ambition att i fortsättningen kalla Håkan Juholt för Marve…

Att inte Juholt väcker några starka känslor hos mig är ett problem i första hand för socialdemokratin.

Antingen borde han ha väckt starka känslor hos mig för att han föreslår en politisk färdriktning som jag inte på villkors vis kan ställa upp på eller så borde han ha väckt starka känslor, och en ren aha-upplevelse av en ny socialdemokrati, som jag faktiskt kan tänka mig att återvända till som väljare.

Inget av detta sker. Han irriterar mig över att virra i viktiga frågor som den svenska Libyen-insatsen, men i övrigt är det fortfarande en påfallande slätstruken förnyelseprocess som vi har fått ta del av.

När Mona Sahlin idag i en intervju i DN för första gången sedan hon avgick kommenterar något kring partiet så innehåller det kritik emot just hanteringen av Libyen-insatsen:

Vill FN att vi ska komma med båtar i stället för flyg så tar vi ställning till det men det måste vara FN:s beslut. Vi ska göra det som FN vill att vi ska göra eller också så säger vi att vi inte alls ska vara med. Jag tycker att det vore hemskt om det blir så att vi socialdemokrater hamnar utanför detta stora viktiga. Jag utgår från att det inte händer.

Hon säger i intervjun att det inte ska handla om kritik mot hennes efterträdare, men ovanstående är kritik hur man än vänder på det.

Även om det i övrigt inte finns direkt uttalad kritik så ligger den där under ytan och gror i en rad olika delar av intervjun. Det är lätt att Mona Sahlin, efter det kapitala misslyckande som hon ändå stod för som partiledare, nu avfärdas just av den anledningen.

Den avvägningen är inte enkel från hennes sida, men någonstans tror jag inte att hon kommer vara en tyst och solidarisk före detta partiledare. Jag är övertygad om att hon internt både nu och senare kommer att både applåderas och kritiseras för detta.

Mona Sahlin kommer att fortsätta väcka starka känslor inom sitt parti och ironiskt nog verkar dessa vara starkare än vad de är för den nuvarande partiledaren – på gott och ont.

För min del kommer fokus i mitt politiska bloggande att fortsätta ligga i de olika sakfrågor som diskuteras och hur de på bästa sätt ska lösas. Det kommer också att ligga på hur förändringsprocesserna i alla de olika partierna fortskrider och där ingår Socialdemokraterna på samma vis som Moderaterna, Centerpartiet och alla de andra. 

Jag kommer säkert att ha fel även i fortsättningen och tvingas krypa till korset i olika frågor där fakta och förutsättningar gör att så måste ske.

Tro det eller ej, men jag längtar efter en ny konkret socialdemokratisk politik som inte enbart handlar om slagord utan konkreta lösningar.