Finns det verkligen ett jobb för alla?

Jag håller med om att Angeles Bermudez Svankvist var allt annat än förtroendeingivande när hon i Uppdrag Granskning bemötte den kritik som framfördes. 

Samtidigt blir det som så ofta i Uppdrag Granskning ett fokus utan utrymme för nyanser i det man vill beskriva som ett ensidigt helvete.

Fas 3-jobb ska självfallet inte vara en förvaringsplats utan någon vettig mening eller utan styrning. Men frågan är vad som är ett jobb i Fas-3 utan vettig mening?

Vem är det som avgör vad som är vettigt och vad som inte är vettigt? Är det den som får en möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden igen eller är det företaget eller kommunen som ordnar jobbet som kan svara på om det är vettigt att utföra eller inte?

Det handlar om att på något vis, med hjälp eller av egen kraft, få in en fot på arbetsmarknaden igen och där visa en ambition att göra det bästa av den situation man hamnar i. Jag såg en kvinna på TV i förra veckan som tyckte att det uppdrag att städa stadens gator, torg och parker minsann inte var något som hon ansåg var henne värdigt i ett Fas 3.

Jag vet inte jag, men om vi kan förvänta oss att ungdomar ska ta vilket jobb som helst för att komma in på arbetsmarknaden så måste väl även en person som varit utanför arbetsmarknaden så pass länge kunna hantera det faktum att hon får hjälpa till och städa det offentliga rummet?

Det ligger inte bara ett ansvar hos regering, riksdag, Arbetsförmedlingen och landets arbetsgivare här. Det finns också ett stort personligt ansvar att ta. Inte alltid sådär värst skoj kanske, men vilket är alternativet?

Det handlar inte bara om att någon ska servera ett jobb. Det finns också ett personligt ansvar att använda det som dyker upp som en möjlighet.

Arbetsförmedlingen har så klart ett ansvar att följa upp de personer som slussas ut i den här typen av uppdrag. Men någonstans finns det också en frågeställning som saknas. Den gjorde det igår kväll och den gör det nästan alltid i debatten om alla människors möjlighet att få ett jobb.

Jag satt själv i soffan igår och mumlade för mig själv att det faktiskt finns en anledning att vissa människor inte själva klarar av att skaffa ett jobb eller har förmågan att förvalta det jobb som man får hjälp med.

Till detta kommer förutsättningarna för den arbetsgivare som tar sig an en person som varit utan för arbetsmarknaden under lång tid. Den krassa verkligheten är att få arbetsplatser idag är rustade för att hantera en person som behöver det stöd och den hjälp i sitt arbete som det garanterat krävs i många fall.

Jag tror att vi måste acceptera att det finns en grupp människor som aldrig kommer att kunna få ett "vanligt" arbete. Det finns i ett antal fall en anledning till att man varit utanför arbetsmarknaden i 7, 8 eller 10 års tid. Det beror inte på konjunkturen eller brist på någon form av jobb och det räcker inte med utbildningar, Fas 3 eller vad det nu än må vara.

Frågan är hur dessa människor ekonomiskt ska klara sitt liv på en acceptabel nivå?

Frågan är också var gränsen mellan det egna personliga ansvaret, arbetsgivarnas möjligheter att skapa jobb för "alla" och samhällets ekonimiska skyddsnät går och ska se ut?

I praktiken finns det ingenting som heter full sysselsättning. Det handlar bara om att minimera det antal människor som inte har en sysselsättning.

Låter enkelt. Är betydligt svårare.

Andra bloggar om , , ,

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *